Backhoppning i bruket och dans på Baklura - ny bok berättar om vardag och fest i arbetarnas Fiskars

Rauno Sairinens bok "Fiskars on aina Fiskars" lanserades i augusti. Nu finns boken också på svenska med namnet "Fiskars är alltid Fiskars".

Det var ganska klart från början att boken också skulle utkomma på svenska. Bidrag från diverse finlandssvenska instanser gjorde saken ännu lättare.

– Eftersom boken handlar om livet i Fiskars från 1800-talet fram till 1950-talet återger den i huvudsak en svenskspråkig befolknings berättelser. Det finns många familjer i regionen som har släktband till Fiskars, säger Sairinen.

Också materialet och minnena i övrigt som Sairinen tagit del av är i huvudsak på svenska.

Sairinen har också tidigare skrivit om brukets utveckling i mindre skala. Boken om arbetarlivet fick sin början då Sairinen började skriva om arbetarkasernerna Kullahusen från 1850-talet, där han själv bott sedan 1995.

– Jag har funderat på hur livet var här förr.

Då han började forska i Kullahusens historia kom också fester, gamla affärer, aktivism och sport med i bilden.

– Plötsligt blev ordningen omvänd. Jag började skriva om arbetarnas liv i allmänhet och Kulla blev ett kapitel bland andra, om än ett ämne som jag synade lite närmare.

Med sin bok lyfter Sairinen upp en aspekt av brukslivet som behandlats förvånansvärt lite.

– Man har inte forskat i arbetarnas liv så här mycket eller så här systematiskt tidigare. Det är egentligen lite konstigt med tanke på att Fiskars är ett viktigt bruk i Finlands historia. Brukets utveckling är ganska väldokumenterat i bland annat bolagets historiker. Men om hur man levt här har det nästan inte skrivits någonting på de senaste årtiondena. Arbetarnas liv var någonting annat än brukspatronernas och tjänstemännens. Det har varit en klar brist på den informationen.

Vilka byggnader har tjänat vilket syfte och när? Vilka hus finns inte mer och varför har man bott där man har bott? Det var några av frågorna Sairinen ville ha svar på.

Sairinen tackar Fiskars museum för att ha fått tillgång till ett bildmaterial som till stor del inte har publicerats tidigare.

– Det är viktigt att kunna konkretisera saken med bilder, gärna sådana där människor syns. Att ha kartor från olika tider i samma publikation hjälper också att se hur bruket har förändrats.

Det har varit fråga om en hel del detektivarbete där en liten ledtråd på nätet har fört forskningen vidare, bland annat till en 100 år gammal bildsamling hos Esbo museum. Sairinen har också kommit över flera fotografier från familjealbum.

Under de senaste åren har Sairinen också intervjuat ett tiotal Fiskarsbor. Via dem har han kommit ner till minnen från 1930- och 40-talet och även fått tillgång till deras bilder.

– Min idé har varit att lyfta fram personer och karaktärer och jag har bilder på de flesta av dem. Det känns fint att kunna lyfta fram gamla arbetares livshistoria, även många kvinnors. Det känns som om det fanns starkare personligheter förr.

Personligheterna frodades genom berättelser och historier. Ett tecken på det är öknamnen. Fiskars museum har en lista på 200 öknamn för olika bruksinvånare. Benämningar som "Skit-Lars Speluten", "Tuppen" och "Bolle" användes specifikt för män.

– De användes inte nödvändigtvis i personens närvaro. Men trots att de användes lite retsamt tyder de på en samhörighet. Man hade ett tätt socialt umgänge i bruket.

Tufft och illa för hälsan

Arbetarlivet var tufft och hälsovådligt i bruket på 1800-talet. Bostäderna, samhörigheten och familjen har varit en trygghet i svåra tider.

– Man hade sin plats i bruket. Å andra sidan var hela ditt liv och din familj knuten till det. Man var genom arbetsavtalet, som krävde lojalitet mot bruket och patronen, i ett beroendeförhållande. Lönerna var låga vilket också kritiserades nationellt. Men man hade naturaförmåner i stället.

Bostadsförhållandena utvecklades kanske mer än på andra industriorter men stagnerade ibland i relation till antalet arbetstillfällen.

– Det var väldigt trångbott och uppvärmningen var länge dålig. En familj på sju personer kunde bo i ett rum som detta, säger Sairinen där vi sitter i hans matsal i Kulla.

Arbetarnas relation till patronen har alltid varierat, också i Fiskars.

John von Julin som köpte bruket 1820 var förutom industrialist och grundande medlem av Sparbanken och utvecklare av Universitetets Apotek, en humanist. Han ville utveckla arbetarnas förhållanden i Fiskars. Förutom att han renoverade och byggde nya bostäder till dem, grundade han en skola och bibliotek i bruket.

– Han insåg vikten av allmänbildning och välbefinnande bland arbetarna, säger Sairinen.

Anträngd tid

I början av 1900-talet när arbetarrörelsen växte till sig var relationerna mellan arbetsledningen och arbetarna ansträngd i Fiskars.

– Patronen Albert von Julin godkände inte att man hörde till arbetarrörelsen eller grundade fackföreningar. Det fick man sparken för.

Under denna tid var Fiskars ständigt i rubrikerna nationellt. Man kritiserade inte enbart bolagets inställning till fackrörelser utan synade också arbetarnas förhållanden i övrigt.

– Fiskars användes som exempel på varför det behövs en kamp för arbetarnas rättigheter. Till och med de borgerliga tidningarna kritiserade Fiskars.

Det tragiska var dock att man hade kommit rätt långt i förhandlingarna i Fiskars när inbördeskriget bröt ut och organiseringen inför det tog vid. En proaktiv patron som bland annat lät arbetarna ta hand om hans vapen så att de inte skulle hamna i "fel röda händer" bidrog till att bruket genomlevde inbördeskriget utan större dramatik.

Miljöhistorien borde dokumenteras

Än i dag ägs största delen av bruket av Fiskarsbolaget.

– Om man vill ha en arbetslokal i Fiskars så är det bolaget man hyr av. Skillnaden är att det du gör i lokalen är din egen verksamhet. I dagens läge kan det omöjligen vara fråga om ett patronförhållande, det krävs en dialog. Fördelen med Fiskars är att det finns en ägare med ett helhetstänk och en aktör med kapital att upprätthålla och utveckla bruket.

– Men när bruket förändras kontinuerligt genom turism, nya näringar och nytt boende är utmaningen att hitta gemensamma tankar om bevarandet av till exempel naturen och den bebyggda miljön.

Det är just där som Sairinen ser att det finns behov av miljöhistorisk forskning.

– Människorna i Fiskars har fått utnyttja skogen, marken och ån i olika utsträckning under årens lopp. Men det finns tyvärr väldigt lite information om naturens förändring. Det borde undersökas noggrannare med tanke på brukets unika natur och miljö.

Intresserad av att läsa fler ÅU-artiklar? Första månaden bara 1,00 €! Klicka här.