"Även om föreningen KBT verkar tycka att förklaringen är humbug, så verkar inte rekommendationerna för God medicinsk praxis tycka det"

Psykologi. Den 13 augusti publicerade Yle en intervju där undertecknad hade pratat om vad fobier är, hur de uppstår och hur de kan vårdas.

Fobier är psykiska problem som karakteriseras av överdriven rädsla och undvikande av vissa föremål, djur eller situationer. Som det i Yleartikeln konstaterades, ligger det som bakgrund i våra arvsanlag, vår genetiska predisposition. (t.ex. de förfäder som inte var rädda för giftiga ormar, fick färre avkommor än de som var rädda).

Det finns också trauma man kan ha haft med olika djur och situationer. Om du blir biten av en hund så är det förståeligt att du i fortsättningen kan vara rädd för hundar.

Men den tredje aspekten, som refererar till teorin för psykoanalytisk terapi, gäller omedvetna konflikter. Vi kan ha trauma från tidig barndom som förblir i det omedvetna till vuxen ålder som manifesterar sig fobier för olika föremål (t.ex. djur, föremål, situationer). Dessa är sk. sekundära konflikter, de påminner om det ursprungliga traumat.

Den 23 augusti hade Föreningen för Psykoterapier med Kognitiv- och Beteendeterapeutisk inriktning (KBT) skrivit ett kritiskt inlägg om min intervju i ÅU.

Man hade tyckt att mitt uttalande baserade sig på föråldrade psykologiska teorier som saknade någon som helst förankring i vetenskapligt underlag.

De kritiserade också journalisten för brist på källkritik. Det blev inte helt klart vilken del av min intervju enligt föreningen KBT som hade varit “ovetenskaplig” och “föråldrad” men deras skrift fortsatte sen med att kartlägga hur fobier uppstår enligt dem. De betonade vårt genetiska, evolutionära anlag samt trauma med objektet för fobi.

Föreningen KBT påstod att “Då en fobi utvecklas för en hund eller katt så har personen alltid varit med om en olycka eller på något sätt blivit skrämd av det specifika djuret.”

Föreningen KBT verkar understryka att det finns genetiskt anlag och trauma med objektet för fobi, och att dessa innefattar all förklaring. Föreningen KBT refererar också till God medicinsk praxis-rekommendationerna. Dessa rekommendationer representerar i Finland den högsta auktoritet av vårdrekommendationer för all form av medicinsk vård. Det verkar att föreningen KBT speciellt har problem med undertecknads förklaring med omedvetna konflikter vid fobier.

Den vetenskapliga forskningen för effektiviteten av psykoanalytisk terapi är mycket robust, det finns mycket material.

Även för fobier och ångestproblematik.

Hellre än att gå in i enskilda studier, refererar jag direkt till rekommendationerna för God medicinsk praxis som föreningen KBT själv refererar till.

Om man slår upp rekommendationerna för fobier (Määräkohteinen pelko (fobia)) hittar man rekommendation för vård med psykoanalytisk terapi för fobier. Det står (översatt från finska) “bakom rädslorna finns ofta olika tidiga omedvetna minnen och känslor som uppstått i utvecklingen”.

Även fast föreningen KBT verkar tycka att förklaringen med omedvetna konflikter är humbug, så verkar inte rekommendationerna för God medicinska praxis tycka det.

Det står ytterligare att speciellt vid svårare fobier kan ofta psykoanalytisk terapi vara den bästa formen av terapi. Om vi går utanför fobier till dess näraliggande kusin ångeststörningar (ahdistuneisuushäiriöt) så rekommenderas också där psykoanalytisk psykoterapi.

Vid ångeststörningar nämns speciellt långvarig psykoanalytisk psykoterapi som effektiv.

Det samma gäller de flesta rekommendationer för psykiska störningar.

Psykoanalytisk terapi, dess vård och teorin bakom terapiformen är väl förankrad i vården av psykiska störningar i Finland.

FPA stöder olika psykoterapiformer, bland dessa psykoanalytisk psykoterapi. Man har flera gånger från FPA uttalat sig att alla psykoterapiformer de stöder är effektiva för vård av psykiska störningar.

För att ännu nämna föreningen KBTs förklaring om fobier.

De påstod att genetiskt (evolutionärt) anlag och upplevelser med fobiobjektet förklarar alla fobier.

Jag vill påpeka att det finns rikligt med folk som har fobier för bilar och båtar och dylika föremål.

Det är väldigt svårt att förstå hur en evolutionär vinkel kunde förklara detta. Vilka av våra urförfäder mötte på båtar och bilar?

Det finns många med fobier mot dessa utan att ha “nästan blivit påkörd" av varken bil eller båt.

Hur är det med rädsla för att prata inför folkmassor, vilka evolutionära fenomen kunde förklara detta?

I artikeln behandlades speciellt getingar och fästingar. Ingen av dessa har inverkan på vår förmåga att föra vidare vårt arvsanlag. Väldigt många är rädda för både getingar och fästingar utan att någonsin ha blivit biten av en.

För 20 år sedan var jag i början av min kliniska karriär.

Då var en sådan motsättning “mellan terapiskolorna” väldigt vanlig. Man kritiserade varandra, “vi är bättre än dem”.

Senare har sådan motsättning lagts ner, och numera råder inom psykiatrin och mentalvården en uppfattning att det finns många olika skolor av terapi och att de är alla effektiva.

Det inlägg som föreningen KBT skrev kändes som en återgång till en konstgjord motsättning från 20 år tillbaka som jag personligen hade hoppats vi alla kunnat lägga bakom oss.

Det finns många olika terapiformer och erfarenhet har visat mig att vi ryms alla på fältet av mentalvård.

Axel Aminoff Psykolog Psykoanalytisk psykoterapeut Psykoterapeututbildare (VET) Psykoanalytiker