Att växa rötter – i Ukraina
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Många trodde att Rysslands krig i Ukraina skulle vara över på några veckor.
Militärparaderna över Röda torget hade gjort sitt intryck.
De jättelika raketerna, de spikraka leden och de taktfasta stegen hade skapat ett intryck av oövervinnerlighet.
Många – och här innefattar jag uttryckligen några ledande tyska socialdemokrater – hade också trott att Ukraina egentligen inte var en stat och att invånarna där inte var en nation.
Uppfattningarna har sina rötter.
Om man följer en tankebana från Geoffrey Hoskings bok ”Russia - People & Empire” försökte Alexander I i det första skedet av sin regeringstid skapa någon form av samhörighet inom riket genom samhälleliga reformer.
I bakgrunden fanns Michail Speranskijs goda råd.
Just därför står Alexander fortfarande staty på Senatstorget i Helsingfors.
Men reformförsöken gav inte särskilt goda resultat – om man frånser Finland – och efter Wienkongressen vände rysk politik i en mera reaktionär riktning.
När man inte klarade av att skapa en samhörighet på basen av reformer och framsteg, ville man skapa den på basen av en ideologi.
Den uttrycktes i slagorden ortodoxi, envälde, folklighet.
Det var linjedragningen för att anpassa alla folk till imperiets behov av sammanhållning.
Och det var mot den linjedragningen oppositionen växte – både i S:t Petersburg, Moskva och i randområdena.
Sen kom – också då – förtryckets oundvikliga motkraft i form av revolutionerna 1905 och 1917.
Efter revolutionen och inbördeskrigen stod bolsjevikerna inför en ny utmaning.
De insåg att Sovjet-Ryssland inte kunde överleva utan sina kolonier.
Behovet underströks ytterligare av att Finland, Polen och de baltiska staterna redan hade smitit.
På den 12:e kongressen beslöt man sig för en ny politisk linje – korenisazija – att växa nationella rötter.
Beslutet innebar att man ville öka de olika nationaliteternas andel i de beslutande organen.
Beslutet togs emot i glädje och översattes i Ukraina till ukrainisering.
Det innebar att mötesspråket var ukrainska, att undervisningsspråket var ukrainska, att den ukrainska kulturen skulle få blomstra.
De någorlunda demokratiskt valda organen sammanträdde och talade ukrainska.
Men det fanns i det sovjet-ryska systemet en parallellstruktur som gick under förkortningen GPU – Gosudrastvennnoje Polititjeskoje Upravlenie – den statliga politiska ledningen.
Parallellstrukturen var naturligtvis inte demokratiskt vald, den var utsedd av högsta ledningen och den behövde inte bekymra sig om att växa nationella rötter.
Men det var roten till det onda.
Det ledde vidare till NKDV, den stora terrorn, KGB, FSB, Putin och krig mot Ukraina.