Att vara tyst är att ta ställning – bland annat det lär oss Belarus
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
När jag påbörjade mina studier kände jag mig som hemma redan första dagen. Den glädje, värme och gemenskap jag kände från första dagen på campus var till stor del tack vare de föreningsaktiva i SF-klubben som tog emot mig och andra gulnäbbar med öppna armar.
Det var också i stort sett tack vare dem som jag snart bestämde mig för att engagera mig i föreningens verksamhet genom att ordna fester och senare också påverka utbildningen vid Åbo Akademi via olika förtroendeuppdrag.
Allt det här möjliggjorde till sist att jag förra året i European Students’ Unions verksamhet lärde känna studerande från Belarus.
I Belarus har regimen förbjudit studerande från att organisera sig och de studentföreningar som representerar studerande i Belarus i European Students’ Union är därför tvungna att organisera sin verksamhet under jord.
Det har inte stoppat dem från att jobba för en bättre utbildning och bättre sociala förhållanden för studerande i Belarus i flera års tid. Just nu är situationen allvarlig.
De senaste veckorna har jag i mitt Facebook-flöde sett bilder på blåslagna ungdomar med sprucken läpp, videon på studerande som blir släpade längs golvet i universitetskorridorer av maskerade män och läst berättelser om både psykisk och fysisk tortyr i interneringscenter.
Det känns förskräckligt att studerande som gör samma saker som jag gör i Åbo – lyfter frågor som berör studerandes vardag, uttrycker min åsikt och är aktiv inom en studentförening – 800 km långt borta blir misshandlade och förföljda av regimen för att göra samma sak.
Att campus, som för mig är hemtrevligt och tryggt, är fylld av faror för mina medstuderande i Belarus.
Runtom i Europa har studentorganisationer och universitetssamfund reagerat med att visa solidaritet. Studerande och personal har hissat rödvita flaggor och ordnat fredliga demonstrationer för att visa stöd åt sina kollegor i Belarus.
Universitet i Warszawa och Vilnius har utökat sina stipendiatprogram för Belarusiska studerande för att möjliggöra en trygg utbildning för ännu flera unga som blivit avstängda från utbildning eller hotade på grund av sina åsikter i sitt hemland.
I Finland har studentrörelsen genom takorganisationerna FSF och SAMOK uttryck sitt stöd för systerorganisationerna och studerandena i Belarus.
I skrivande stund har jag inte sett en enda finländsk högskola uttrycka sitt stöd för kollegor i Belarus. I en tid där akademisk frihet och andra viktiga värderingar som högskolorna står för är hotade runtom i Europa, önskar jag att också universiteten skulle våga ta ställning för mänskliga rättigheter och akademiska värderingar.
Det handlar inte om en utrikespolitisk fråga – det handlar om att studerande, forskare, lärare och all annan personal vid högskolor 800km bort blir förföljda och hotade till livet för sina åsikter. Att vara tyst är också ett sätt att ta ställning.