"Att vara mor till tonåringar är en god träning i ödmjukhet inför sitt eget vetandes gränser"

Ja, jag har talat om det jag inte begriper, det som är för högt för mig, det som jag inte vet något om. (Job 42:3)

Det medger Job då han av Gud anklagas för att dölja dennes visa plan genom att tala ”ord utan förnuft”.

Jag fick läsa den här bibeltexten i Domkyrkan nyligen, vid Åbo Akademis inskriptionsgudstjänst, och kunde inte låta bli att snegla på den akademiska församlingen. Hur skulle kollegerna reagera på en sådan anklagelse: forskare och studerande vars värv per definition är att tala om höga ting som de både begriper och vet mer än andra om?

Nog vred de väl lite olustigt på sig i bänkarna?

Att som Job medge att vi ibland talar ord utan förnuft är inte enkelt för oss vetenskapare, men oron för att vi kanske gör just det finns ofta där.

Den här fredagsmorgonen är jag till exempel på väg hem från Holland där jag talat vid den anrika musikfestivalen Musica Sacra Maastricht. Dagarna innan avfärden fylls jag av tvivel: Vad av vikt har jag, som inte ens läser noter, att säga om musik? Eller ännu värre, om det heliga? Vem är jag att ta till orda om sådana teman, i min litenhet och ohelighet?

Att vara mor till tonåringar är en god träning i ödmjukhet inför sitt eget vetandes gränser.

Min mellersta, naturvetenskapligt lagda dotter testar dagligen de här gränserna. Alla vill känna att de får vara med i gemenskapen säger jag till minstingen som just börjat skolan och storasyster fyller i att det har med evolutionen och överlevnad att göra.

Hon drar mattan under mitt vagt jakande svar till samma lillasyster som undrar om marsvin omnämns i bibeln med att konstatera att marsvin härstammar från Sydamerika och knappast fanns i Mellanöstern under biblisk tid.

Hon kontrar mina romantiska ord om kärlek med konstaterandet att det egentligen handlar om kemiska reaktioner. Det där med marsvinen visste jag faktiskt inte, det andra handlar mer om olika perspektiv tänker jag, men noterar både för mig själv och för henne att jag ibland, liksom Job, talar om det jag inte begriper.

Job tacklade sitt dilemma med att ”ångra sig i stoft och aska” och blev rikligt återgäldad för allt han mist och lidit under sin livstid.

För egen del får jag nog fundera ut en annan lösning trots allt. Den ska dels handla om att våga tala om viktiga saker fast jag inte vet allt och med nyfikenhet möta frågorna, även på en musikfestival.

Dels ska den handla om att våga medge att även förnuftiga forskare är oförnuftiga ibland och att just det är det fina med att vara människa och få leva och lära sig av andra små och stora människor.

Ruth Illman är religionsvetare, judaistiker och föreståndare för Donnerska institutet