”Att tala engelska kan vara ett sätt att bevara det svenska”

Ofta när jag pratar med andra om finlandsvenskhet och svenskans ställning i vårt land slås jag av tanken att vi talar med en typ av nationalistiskt grepp – att vi i vår strävan att bevara det svenska avskärmar oss från det finska.

Vi ska naturligtvis jobba för att bevara det svenska i vårt land, det är värdefullt. Men det finns en risk att vi låter språket bli ett hinder för oss. Det finns en risk att vi förlorar något viktigt.

Jag tror att en mera avslappnad inställning till språken kunde gynna oss, en inställning där språk i första hand handlar om sätt att bygga gemenskap än om identitet och politik.

I vårt fall har engelskan blivit ett verktyg som möjliggör en gemenskap vi annars inte kunde ha.

Jag har flera vänner som är finskspråkiga. Många lyfter säkert på ögonbrynen när jag säger att vi huvudsakligen talar engelska med varandra.

I vårt fall har engelskan blivit ett verktyg som möjliggör en gemenskap vi annars inte kunde ha.

Min finska, och deras svenska, är inte tillräckligt stark för att jag på ett avslappnat sätt ska kunna föra ingående samlat om filosofi, politik, personlig utveckling eller tro – ämnen vi ofta samtalar om.

Det engelska språket har öppnat dörrar för gemenskaper med vänner jag annars inte hade haft – och även möjligheter att dejta finskspråkiga.

Det är tragiskt att våra inhemska språk är ett hinder för gemenskap, att vi inte kan kommunicera med hjälp av dem på ett sätt som skulle möjliggöra samma relationer. Men det krassa verkligheten ser ut så. Det är inte så för alla, men det är så för mig – och jag är inte ensam.

Möjliga lösningarna på det här problemet är många. Ett sätt är att se över språkundervisningen, ett annat att jobba för en större samvaro över språkgrupperna för barn och unga (speciellt i Österbotten där jag växte upp utan någon kontakt med finskspråkiga i min vardag). Men vi kan även se över den prestige vi har i språken, och viken roll språken spelar i våra liv.

Jag vågar säga att många som läser detta reagerar med en rädsla för att om vi börjar tala engelska med varandra, så som jag gör med mina vänner, kommer det ske på bekostnad svenskans ställning i landet. Jag känner igen tanken.

Jag har också känt samma behov av att hålla fast i att tala våra inhemska språk – känt en typ av prestige i språken. Men jag tror inte längre att det rädslan är befogad, jag tror att det kan stärka förhållandet mellan språkgrupperna.

Min erfarenhet är att engelskan öppnat dörrar för gemenskap.

Genom den har jag kommit in i sammanhang med finsktalande på ett helt annat sätt. Jag har lärt känna delar av den finska kulturen som jag annars aldrig hade sett. Jag omges även av det finska språket och använder det mycket mera i vardagen än tidigare.

Jag är tacksam att jag kunnat lägga undan prestigen och språkpolitiken och låta språket i första hand vara ett sätt att bygga gemenskap.

Som med all gemenskap är utbytet ömsesidigt. Mina finska vänner har fått en helt annan inblick i det finlandssvenska, i vår situation, i vår speciella gemenskap och vår kultur. Vi tränar även våra språkkunskaper i det andra inhemska språket med varandra.

Det är inte en gemenskap som sker på bekostnad av det ena eller det andra språket, det berikar oss alla. Vem vet, en vacker dag kanske vi kommer kunna tala svenska och finska med varandra på ett mera ingående sätt.

Men tills dess får engelskan bära. Jag är tacksam att jag kunnat lägga undan prestigen och språkpolitiken och låta språket i första hand vara ett sätt att bygga gemenskap.

Här kan du läsa fler kolumner av Jacob Hjortman.