Att sjunga är att skapa och vara närvarande i nuet

Jag hör eleven gnola i trappuppgången efter sånglektionen. Det fyller mig med glädje. Under årens lopp har jag i så många olika sammanhang stött på samma fenomen – människor söker sig till sång, till att återknyta till sin röst och till musiken.

Jag hör till dem som tänker att rösten är inbyggd i människans fysiologi och psyke. Det betyder ju inte nödvändigtvis att alla känner en särskild dragning till just att sjunga – men rösten är en grundpelare i kommunikation.

En av den moderna sångundervisningens pionjärer Oren Brown ansåg att en form av primalt ljud fanns som grund i all röstanvändning.

Med begreppet primal sound avsåg Brown den reflexmässiga dimensionen av rösten, som kan ta sig uttryck genom omedvetna läten som suckar, flämtningar, hostningar, viskningar, gråt, skratt, skrik – och mer medvetna ljud som sång.

I mitt arbete märker jag ofta att vägen till musiken och sångrösten går genom att återupptäcka eller återuppväcka kontakten till de mer intuitiva dimensionerna av sjungandet.

I stället för att fokusera på att sjunga exakt rätt, skiftar fokus till att få kontakt med sin kropp och sin röst och märka att rösten och kroppen ofta kan väldigt mycket mer än vi tror.

Ett av hindren är rädslan för att göra fel. Ibland handlar det om ett perfektionismspöke – jag måste sjunga felfritt för att duga.

Ibland handlar det om en rädsla att ta plats, att bli blottad. Ibland handlar det om ett obehag inför att vara intensivt närvarande i sin egen kropp, eller en rädsla för att mista kontrollen.

Ofta finns det hos människor en längtan att trots detta sträcka sig inåt mot sin kreativitet, mot sin egen upplevelsevärld, sina kroppsliga förnimmelser – och en längtan att sträcka sig utåt, mot andra, mot musiken, mot en närvaro och kontakt med andra levande varelser.

Jag tänker ofta om mitt pedagogiska arbete att det påminner mig om både människors uthållighet, viljestyrka och kapacitet till förändring – och om det sårbara och bräckliga.

Jag ser min egen roll i processen som ett empatiskt vittne, som den som kan ge verktyg till förändring, men som även hjälper elever att se och tro på sina drömmar.

Styrkan i arbetet finns just i själva sången – vad som sker i människor och mellan människor under sången – och i musiken.

Kanske handlar det om att våga sjunga överhuvudtaget, eller om att sjunga en sång vid en fest, kanske handlar det om att våga drömma om sångaryrket, eller om att våga sjunga på ett mer autentiskt sätt.

Styrkan i arbetet finns just i själva sången – vad som sker i människor och mellan människor under sången – och i musiken.

I dessa tider då artificiell intelligens (AI) är på frammarsch tänker jag att detta är något som inte går att kopiera: Det som sker i människan genom inlärning och kreativa och kroppsliga processer.

Poängen är inte att sjunga en sång, utan poängen är att sjunga en sång. Det är verbet, görandet, processen, inte slutprodukten, som är huvudsaken.

Arbetet som musiker och pedagog är för mig ett sätt att förankra mig i nuet. Jag frågade en gång på en kurs av deltagarna: Varför sjunger du?

Gruppen ställde samma fråga till mig och mitt svar var: För att då jag sjunger känner jag mig allra mest levande, då hela min kropp och hela mitt väsen skapar sång.

I dessa tider av polarisering tänker jag mig att det är just på ett fysiskt och emotionellt plan som rädslan har sina starkaste verkningar.

Det är ett grundläggande behov hos människan att ingå i sammanhang, att bli sedd och hörd av omgivningen.

I ett samhälle som bygger på rädsla och skam blir det allt svårare att nå fram till andra.

I de stunder jag ser mest hotbilder påminns jag om att mitt pedagogiska arbete dagligen påminner mig om att människor på stora och små sätt sträcker sig över sina rädslor för att skapa gemenskap och kontakt.

Kanske är det just i den gesten motståndet mot polarisering kan finnas.

Här kan du läsa fler kolumner av Marika Kivinen.