Att prokrastinera kan vara nödvändigt – Att tänka stort eller modigt kräver inte bara tid, utan utrymme

Den stundande rivningen av Gadolinia på Biskopsgatan fick mig att minnas min studietid och alla långa luncher i kårrestaurangen.

Sällan var det den trivsamma miljön som fick mig att stanna länge på Gado. Snarare var det ett anfall av prokrastinering som fick lunchpausen att dra ut över tiden.

Med prokrastinering avses ett beteende, där man undviker arbetsuppgifter.

Internet ger goda råd till studenter för att sluta undvika uppgifter – ”gör en to do-lista”, ”spjälk uppgiften i mindre delar”, ”undvik distraktioner”, ”vänta inte på motivationen, utan motivation infinner sig en stund efter att man inlett en uppgift”.

Råden är nyttiga, men det finns också andra sätt att se på fenomenet.

I boken ”Tio tankar om tid” kallar Bodil Jönsson den tid det tar för att ställa allt i ordning för att kunna utföra en uppgift för ”ställtid”.

Ställtiden för en stor uppgift är lång. Små vardagssysslor kan vara nödvändiga för tankeprocessen – medan vi städar eller rumsterar om i klädskåpet får tankarna tid att mogna. Ibland behöver små arbetsuppgifter försummas helt för att ge tid för ställtiden.

Prokrastineringen och den ångest den ofta medför påminner om att känslor också behöver ges plats. Bakom passivitet och undvikande kan finnas skam, rädsla eller känslor av otillräcklighet.

Att skriva är att kommunicera, att intellektuellt eller känslomässigt blotta en del av sig själv. Det kan leda till kontakt, men det finns en risk för att bli socialt eller intellektuellt förminskad eller förlöjligad.

Att tänka stort eller modigt kräver inte bara tid, utan utrymme. I fruktbara studiemiljöer finns trygghet, respekt för olika tankar och utrymme för sårbarhet. Finns tryggheten inte i studiemiljön, är det förnuftigt att söka sig till andra sammanhang för stöd.

Jag har lärt mig att en del av det jag tror är prokrastinering egentligen handlar om att filtrera och sortera.

Det är viktigt att lyssna på kommentarer och få återkoppling från olika håll, men ännu viktigare är det att sedan sålla.

Det finns en hel del utmaningar med ett tvärvetenskapligt arbete. Genom sin blotta existens utmanar det disciplingränser, vilket ibland leder till obehagliga seminariesituationer. Arbetet kan väcka positivt gensvar från många olika forskningsfält, men även inspirerande kommentarer kan leda till ofruktbara sidospår.

Vissa kommentarer är alltså irrelevanta, vissa är väldigt relevanta, men ges vid fel tidpunkt. Samma gäller ju både teoretisk och empirisk kunskap. Viss information och vissa insikter blir viktiga pusselbitar i det imaginära pusslet som en forskare lägger, allt det andra ryms inte med.

Bakom ett vanemässigt grubbleri ligger kanske stora frågor kring etiska dimensioner i arbetet. En fråga jag återkommer till är: Hur skriva om rasism, kolonialism och genus på ett sätt som undviker förenklingar och som tar tidsspecifika kontexter på allvar, utan att för den skull bagatellisera eller förminska orättvisor?

Ibland handlar prokrastineringen egentligen om ett behov att bearbeta tidigare eller förväntade konflikter. Vissa motstridigheter och spänningar kan inte undvikas, och då behöver man tid för att acceptera att saker är som de är.

Kanske behöver man bekräftelse, då kan det vara bra att träffa en vän. Kanske behöver man ett bollplank för att ventilera tankar, då är det bra att tala med en kollega. Kanske behöver man paus från svåra frågor. Mig hjälper då långa promenader, sång och musik eller sömn.

Och ibland är det skönt att helt utan dåligt samvete hänge sig åt distraktioner, och då behövs långa kvällar vid någon strömningstjänst eller långa lunchpauser som drar ut sent på eftermiddagen, tills det är dags att gå hem.

Här kan du läsa fler kolumner av Marika Kivinen.