Att omskriva historien, att återanvända den

Historia. Historien kan alltid omskrivas, på gott och ont. Men det som hänt kan inte lämnas ohänt.

Vi lär av historien att vi inte lär av historien och det är en lärdom, det också.

Hur ska man då förhålla sig till historiens avtryck eller fysiska "tags" i stadsbilden.

Statyn vid åstranden, nära biblioteksbron och biblioteket självt är exempel på en sådan minnesplats, till åminnelse av tsarens och kronprinsens överläggningar eller köpslående i Åbo 1812.

Rysslands Alexander I lockade Sveriges Karl-Johan med i sitt krig mot Napoleon och slängde åt den svenske fursten Norge som belöning.

Statyn påminner inte bara om stormaktspolitik, utan även om det faktum att (frihetens) pris ofta kan vara tredje parters ofrihet.

Men nämnda staty har också en betydligt färskare betydelse. Den är en gåva från vår granne i öster och då det begav sig kunde den tolkas på vissa sätt.

I dagens läge, eller redan långt tidigare, åtminstone med start 2014 (Krim-kapningen), kan man/jag också se statyn som en ringmärkning av revir, helt enkelt som "hundpiss".

Så frågan är, hur vill VI ha det, vad är så att säga "normal historia" och vad är skäl att se med nya ögon, ta ställning till?

En tid brukade jag halvt på skämt gå in på det här med Finlands huvudstad. Tidigare var den i Åbo, sedan placerade Ryssland den i det som nu är Helsingfors. I många länder har man kanske gjort ingrepp i sådant som varit resultat av erövrares eller tidigare regimers politik.

Men så icke hos oss. Självständiga Finland har en huvudstad som vi inte själva valt. Så brukade jag alltså smått ironiskt provocera.

Nu har mycket vatten runnit under bron och blod på gator och torg. Därför ser jag på min blinkning om Finlands huvudstad med delvis nya ögon.

Det tidigare skämtet är skämt.

Gunnar Högnäs

Åbo