Att mäta kristendom

Nyligen berättade Yle att den finländska migrationsmyndigheten Migri enligt egen bedömning fattade 330 felaktiga asylbeslut under 2018. Nyheten får mig att tänka på de frågor det framkommit att Sveriges motsvarande myndighet ställt till asylsökande. Frågorna har ställt specifikt till flyktingar som anger omvändelse till kristendom som asylskäl.

Det handlar om kunskapsfrågor som är både avancerade och oklara, till exempel ”Vad skiljer en missionsförsamling mot andra kyrkor som pingst och Svenska kyrkan?” eller ”Vad är förbjudet enligt kristendomen?” (på den senare borde väl svaret vara ”ingenting” eftersom Paulus skriver att ”Allt är tillåtet – men allt är inte nyttigt”).

Frågorna bygger på en föreställning att andra människor avgör vem som är ”kristen”, och i det här fallet utgående från kunskap, inte till exempel från tro eller tanken att ”på frukten känner man trädet”.

Vad man kan se på vissa av frågorna är det inte så bevänt med kunskapen hos dem som ställt dem heller. Också i Finland har flyktingar förhörts för att avgöra om de kan använda en deklarerad kristen tro, till exempel efter konversion från islam, som asylskäl.

Förfarandet att ”testa” flyktingars kristendom väcker många tankar och frågor hos mig. Vem, om alls någon, har rätt eller kompetens att avgöra om en annan människa är kristen? Vad avses då med kristen? Och förstås, vad spelar det för roll för beviljandet av asyl?

Det är inte heller självklart vad det innebär att kalla någon ”kristen” – eller ”muslim”. Vi tänker ofta att man är muslim om man bor i ett muslimskt land, men gällande kristendom utgår vi mer från person: man är kristen om man faktiskt tror och praktiserar, inte för att man hör till kyrkan. Migrationsmyndigheterna har valt att utgå från denna mer personliga definition.

Det gör också Paulus (igen), som säger att det krävs två saker för att vara kristen: munnens bekännelse och hjärtats tro.

Bekännelsen har dessa asylsökande uppenbarligen avlagt, annars skulle inget förhör ske; och hjärtats tro är vars och ens egen sak att avgöra. Går man till Jesu egna ord är ett ofta citerat men inte lika ofta tillämpat ställe en nyckel just i detta sammanhang: den som tar hand om de hemlösa – till exempel tar emot flyktingar – ”har fått min faders välsignelse”.

Andreas Häger

Akademilektor i sociologi