Att göra rasisterna rädda igen bygger inga broar

Ett av mina nöjen under promenader i Åbo är att studera de klistermärken med olika politiska och aktivistiska budskap som dyker upp på stolpar och skräpkorgar. Budskapet kan vara allt från en varning om att klimatkrisen är nära till en önskan om vad någon borde göra med Putin.

Här om dagen läste jag ”Make racists afraid again” – gör rasister rädda igen, på en lyktstolpe. Här bör vi stanna upp och fundera på vilket budskap texten egentligen har och vilket samhälle vi ser framför oss.

Rasism har diskuterats en hel del i Finland, inte minst på grund av Sannfinländarnas medverkan i regeringen och deras många uppseendeväckande uttalanden. Detta har knappast undgått någon.

Är vi okej med att det potentiellt finns massor av rasister som gömmer sig i sina åsiktsgarderober? Vem vinner på det?

Bakom klistermärket finns en oro för vad som sker i vårt samhälle; en upplevelse av att rasismen kommit in i samhällets finrum och blivit mer och mer accepterat. Man vill svänga den utvecklingen och se till att rasisterna blir rädda för att visa sitt sanna jag.

Men är det så enkelt? Ska vi nöja oss med att utesluta dem som hyser obekväma åsikter från samhällsgemenskapen? Är vi okej med att det potentiellt finns massor av rasister som gömmer sig i sina åsiktsgarderober? Vem vinner på det?

I höstas skapade den sannfinländska riksdagsledamoten Mauri Peltokangas rubriker med ett inlägg på Facebook. Det inlägget och de reaktioner han fick får stå som exempel på en dynamik vi i samhället upprepar gång på gång.

Det är en nedlåtande text. Det är mycket problematiskt när invalda politiker uttrycker sig så. Men frågan är vilken väg vi tar för att bemöta det. Vad skulle det innebära att göra Peltokangas rädd för att uttrycka sig så?

Att minska polariseringen kräver att vi möts.

Det som gör att jag reagerar på uppmaningen att göra ”rasisterna rädda igen” är att det ökar polariseringen. Jag vill se en minskad polarisering, det tror jag att även de bakom klistermärkena vill.

Men att minska polariseringen kräver att vi möts. Det kräver att vi skapar rum där alla kan bli sedda och hörda.

Mötesplatser där vi möter människor med olika bakgrund, ideologier, tankesätt och attityder — även dem, eller speciellt dem, som hyser en problematisk åsikt.

Vi kan inte sätta hårt mot hårt och förstärka den polarisering vi alla känner av. Vi måste bygga broar.

Det är så de som har stereotypa bilder om till exempel invandrare kan få sina fördomar motbevisade, de kan bli påminda om människan bakom stämpeln ”invandrare”.

På samma sätt kan antirasisten som satte upp klistermärket se människan bakom rasiststämpeln och kanske förstå den oro och rädsla han bär på.

Ramieza Mahdi, SFP:s vice ordförande, sade till HBL angående Peltokangas Facebookinlägg att hon inte vill tala med personer med en sådan människosyn.

Hon väljer alltså att stänga av möjlighet till dialog.

Det demokratiska samhället kan, i bästa fall, vara ett sådant rum där människor möts.

Därför skulle jag önska att Mahdi skulle axla det ansvar hon har som politiker med invandrarbakgrund och med ord och handling leva upp till sin egen slogan hon hade i riksdagsvalet och vara en brobyggare.

Jag är egentligen inte ute efter att kritisera just henne. Genom exemplet med henne och Peltokangas vill jag visa på en problematisk tendens jag ser gång på gång; vi stänger av möjligheten till dialog när den blir obekväm och i längden försvagar vi demokratin.

Demokrati innebär att vi måste leva tillsammans med dem vi upplever beter sig rasistiskt och det antirasistiska arbetet måste ske genom dialog och möten.