Att dela och skapa rum

Sommaren har bestått av en hel del rensande. Hur kommer det sig att man samlar på sig så många saker, böcker, kläder, arvegods, minnessaker, foton…? Vad är det som gör att jag tänker att det kan nog vara bra att ha sen? Hur tror jag mig kunna veta att jag behöver just den skålen?

Det finns olika sätt att förhålla sig till saker. En del har lättare att rensa – jag har just träffat en väns vän som gett vidare och sålt nästan allt och flyttat liv och verksamhet till en helt annan del av världen. Andra har svårare att skiljas från saker. Oftast för att dessa symboliserar minnen, relationer och kärlek.

Själv är jag väl ett mellanting. I mina flyttar har jag alltid både slängt och sparat. Måhända har jag sparat lite för mycket som skulle kunna vara bra att ha.

I min forskning har jag studerat hur människor skapar rum för andra. Gästfrihet eller generositet präglar dem. Mina saker har i flera fall varit bra bidrag i andras skapande av nya egna hem. Samtidigt har det gjort mig medveten om vilket överflöd jag lever i.

Så självklart. I forskningsarbetet har ett annat tema återkommit: hur svårt det är att förena tanken om att ge och skapa plats, med tanken om att samtidigt stanna i rummet eller ja, ge plats för sig själv. Vi har svårt med ”både-och”-tankar. Inte sällan dyker tanken upp: Men jag då?

Att vara generös innebär inte ett uppgivande av allt det som är vårt eller mitt. Det är att ge plats bredvid och med oss.

När politiska beslutsfattare utgår ifrån att det finns en motsättning – då är det något som de inte har förstått.

I generositetens rum blir det mer när en delar. Det är både en mänsklig erfarenhet och en teologisk hållning.

En övertydlig bild av delandet ges i brödundret där fem bröd och två fiskar blir till ett överflöd som fyller tolv korgar till slut. I det rent konkreta handlar delande om en generositetens praktik att rensa kring sig själv. Så att andra kan få nytta av det som bara samlar damm hos mig.

Att låta barnen ta del av lagom många teckningar från sin uppväxt så att de inte hålls tillbaka av mina sentimentala behov.

Att överhuvudtaget inte låta minnen från det som varit belamra en framtid som växer fram. Man måste inte sälja allt, men låta saker ha sin tid. Vi kan lita till att vi minns det vi behöver och kan ge rum för andras berättelser där också jag får rum.

Så återgår jag till kassarna som ska till återvinningen, lådan som ska till second hand och allt det som går rakt till miljörummets sopsorteringskärl. Utan oro för att något ska hamna fel.

Är det förresten någon som skulle behöva en lampa?