Att avverka ansvarsfullt är möjligt
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
En allt starkare folkopinion har bildats till förmån för en varsammare skogshantering där skogen bevarar sin biologiska mångfald och där rekreationsvärden samt andra ekosystemtjänster kvarstår efter skogsbruksåtgärder.
Är det denna opinion som får Mats Nylund / SLC (ÅU, 16.3.) att skriva att det är ovetenskapligt och ansvarslöst att förbjuda slutavverkningar?
Nylunds påstående innehåller åtminstone tre problem. Dessa handlar om vetenskap, ansvar och förbud.
För det första: ingen är nu ute efter att förbjuda kalhyggen överlag. Staten är den största enskilda skogsägaren i Finland med cirka 26 procent av Finlands produktiva skogsareal.
I medborgarinitiativet om att upphöra med kalhuggning på statsägda områden står skrivet att initiativets syfte är ”att ändra lagstiftningen om användning av statsägda skogar så att det i regel inte är tillåtet att utföra i skogslagen avsedd förnyelseavverkning i områden som ägs av staten.
Det ska vara tillåtet endast av särskilda skäl.” Vid läsning av initiativet framgår att texten baserar sig på både vetenskap och ansvar för miljö, klimat och ekosystemtjänster.
Ett annat problem är terminologin. Statens skogar kunde bilda ett stort kollager, vilket är just det som behövs i det klimatläge vi nu befinner oss. Kolet som lagrats i jordmånen utgör till och med 60–70 % av skogens kollager.
Virkesförrådet är alltså inte skogens enda kollager. Innan en nyplantering börjar binda kol är det kalhuggna skogsområdet en utsläppskälla i åtminstone 10–20 år.
Efter kalhuggning uppnås den ursprungliga kollagernivån först 80–100 år senare. Också gamla skogar fungerar som kolsänkor, även om tillväxten blir långsammare då skogen åldras (Finland klimatpanel 2015 och 2017, Soimakallio m.fl. 2018).
Nylund noterar Åbo stads beslut om att övergå till kontinuerligt skogsbruk. Att flera städer fattat dessa beslut handlar om mer än ”politiska kampanjer”.
I Raseborg har ett liknande initiativ väckts. Om man läser det, vilket rekommenderas, framgår det att motiven har att göra med verklig oro för den hotade biologiska mångfalden och skogarnas rekreationsvärden. Det handlar alltså i första hand om omsorg om det sinnrika och viktiga ekosystem skogen är.
Initiativen har använt sig av forskning som man noggrant redogör för och kan därför inte kallas ovetenskapliga eller ansvarslösa.
Fram till år 1967 var kalhyggen förbjudna i lag (från 1928), men genom vissa tillfälliga lagar och med hänvisning till äldre förordningar iakttogs förbudet inte. Det var ekonomin, inte vetenskapen, som införde kalhyggena.
Begreppet slutavverkning används inom det intensiva skogsbruket och avser det kalhygge som följer på en period av kostsamma och maskinella åtgärder såsom markberedning, gödsling, iståndsättningsdikning, avlägsning av stubbar, planteringar och gallringar. Det ligger i skogsindustrins intresse att på en gång håva in en stor vedskörd till olika ändamål, på samma ställe och billigt.
En klok skogsägare behåller sin skog som skog, dvs. tar ut endast de mest värdefulla stockarna och låter naturen själv sköta resten. Priset är bättre och de kostsamma förnyelseåtgärderna uteblir. I praktiken har man redan kunnat konstatera att den ekonomiska inkomsten är jämnare, skogen behåller sitt rekreationsvärde och arternas livsmiljöer hålls intakta.
När skogsägarna får upp ögonen för dessa aspekter sker ett paradigmskifte till det på riktigt hållbara. De privata skogsägarna kan vara betjänta av att bekanta sig med det material och de råd till exempel Silva ry och Metsätietopalvelu Silmu tillhandahåller.
Vi människor vill ju helst höra att allt är väl. Vi vill inte höra att vi borde ändra på någonting. Att ta ansvar handlar om att ta till sig ny information och våga tänka och ställa om.
Skyddsområdena är för små för att upprätthålla de utrotningshotade arternas habitat. Därför är frågan om hur ekonomiskogarna sköts central. Att bekanta sig med de nyligen publicerade så kallade. ”Röda böckerna” och justera praxis enligt ny forskning är ansvarsfullt.
Paula Lönnemo Medborgarrörelsen Våra skogar
Heikki Simola Docent i miljövetenskap