Arto Rintamäki in memoriam
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Han var speleman, sångare av rang,
en virtuos som för musiken brann.
Med inlevelse och engagemang
bedårade han sin publik. Han bjöd
på sig själv – karisman gav honom glöd,
och spänsten i benen gav honom stöd.
Tomrummet blev stort efter hans sjukdom.
Mycket blev ogjort – en ren fattigdom
märktes på scenen, där han hade stått –
glädje och fröjd fanns där han hade gått!
Vi minns hans energi, goda humör,
och uthållighet som en självklar favör.
Även som ”raspikurkku” man än hör
hans röst på en cd från sjukdomsdar.
Och Vysotskij och Saludo klingar kvar
på gamla skivor som vi alla har.
Hans förmåga är nu för världen skymd,
men han sjunger säkert i himlars rymd.
Bland änglar lyser han där med sitt ljus,
som fångas till hans toner i Guds hus.