Årets tio bästa filmer – med tre inhemska fullträffar

Ett ovanligt filmår ligger bakom. Ännu i början av året var biograferna stängda på grund av pandemin. Premiärerna står i kö: Många fina filmer kom, och försvann från bioduken inom en vecka – det har varit trängsel i utbudet. Året har fört med sig ett överflöd av inhemska filmer – många undermåliga men tre fullträffar. Ovanligt många nya filmer från Iran!

Förvånansvärt få ”wau-filmer!”

Här ett axplock bland årets bästa filmer – som varit betydligt fler än dessa tio.

Holy Spider

”Holy spider” som utspelas i Iran är en dansk/svensk produktion. Från Teheran anländer en journalist till en mindre stad. Hon ämnar skriva om en seriemördare, en galning som systematiskt mördar prostituerade. Berättelsen är baserad på verkliga händelser och tar upp aktuella teman som dödsstraff och hängning i ett totalt mansdominerat och korrumperat samhälle.

Filmen är realistisk men engagerande; otäck men spännande. Filmen är spelades in i hemlighet, i Jordanien. Den svenska regissören Ali Abbasi (”Gräns”) har rötter i Iran och vet vad han pratar om och hur kringgå Irans censur. Han är en stor begåvning och han vet hur berätta en ohygglig historia på ett annorlunda sätt, ett fascinerande sätt.

En persikolund i Katalonien (Tämä maa/Alcarràs)

Skådespelarna är fantastiska. De är alla amatörer. Regissören och manusförfattaren Carla Simón känner, och känner med, de medverkande, var för sig. Hon vet vad hon pratar om och hon vet exakt var kameran ska stå och gå. En anrik näring ger vika för moderniseringen. En släkts persikoodling förstörs; en sann historia och filmen känns därför äkta, spelfilm sann som en dokumentär.

Min älskade sjökapten

Klaus Härö berättar och förför och leder våra känslor, våra antipatier och sympatier i sitt ledband.”Min älskade sjökapten” är en omvänd Romeo och Julia. Den vuxna dottern kan inte acceptera att gamla pappa förälskar sig i sin jämnåriga hemhjälp.

Stora känslor är involverade. Talande ansikten, talande tystnad och talande irländska landskap. Förträffliga skådespelare som agerar som aldrig tidigare. En Klaus Härö-film.

Triangle of sadness

Ruben Östlund, regissör, manusförfattare, filmfotograf och klippare har sedan debuten med ”Gitarrmongot” 2004 varit en egensinnig regissör, en auteur med galen humor och skarp iakttagelseförmåga. Han driver och förfinar en personlig estetik och symbolik.

Berättelsen om en lyxkryssning är en rad sketcher av varierande omfång, några roliga, vissa med så torr humor att de blir blasé och somliga är riktigt galna. Alla med en av Östlund genomtänkt satir. Inte att undra på att många associerar till Monty Pythons ”Meningen med livet”. Östlunds syn på nutiden och medmänniskan fascinerar.

Everything Everywhere All at Once

En kinesisk kvinna i Amerika, mor till tonårig dotter, driver ett tvätteri och har problem med sin man och med skatteverket. Lyssnande till byråkratens (Jamie Lee Curtis) utläggningar om kvitton som inte stämmer halvdåsar Evelyn (Michelle Yeoh) och dagdrömmer. Om galna äventyr i parallella världar och om alla alternativa liv hon kunde ha levt. I flera dimensioner tvingas hon försvara sig själv, sin familj och hela världen med bara händerna; kung fu i utsökt koreografi. Slagsmålen är till den grad parodierade att ingen skadas på riktigt, kulorna viner och blodet är ketchup (man visar flaskan). Dan Kwan och Daniel Scheinert har sett mycket film à la Fellini eller Lynch och skapat ett mycket annorlunda drama, en mycket underhållande komedi; en personlig film.

Fire of love

Vi har sett dokumentärfilmer om människor som bestiger höga berg, dyker i undervattensgrottor, simmar under isen eller hoppar från svindlande höjder. Till vilken nytta? Bara för att de kan och orkar? Vågar? Nu träffar vi ett äkta par från Frankrike som riskerar liv och lem klivande, krypande och klättrande upp- och nerför aktiva vulkaner. Alltför nära, om ni frågar mig. Bara för att de passionerat så vill?

Den kanadensiska dokumentären ”Fire of love” är en lyrisk berättelse om en vetenskap. Och om älskande som älskar vulkaner, vetenskapen och varandra. De ska dö tillsammans. Filmen är regisserad av amerikanska Sara Dosa som haft tillgång till fantastiskt bildmaterial.

Good luck to you, Leo Grande

Nancy (Emma Thompson) är en pensionerad lärare och änka sedan två år. Hon anlitar en sexarbetare, en ung vacker man. Hon har aldrig njutit av sex. Maken, Nancys enda sexpartner, gjorde bara sitt ”jobb”.

Hur låtsades du njutning, orgasm? Nancy har ingen aning om vad orgasm kunde vara.

”Good luck to you, Leo Grande” är en sensuell film. Inget vulgärt eller pornografiskt. Men Nancy vet nu vad en orgasm kan vara.

Skådespelarna har fullt förtroende för regissören Katy Brand. De klär av sig, de visar sin lekamen och sin nakna själ. Filmen är finkänsligt rolig och känslosam utan att bli sentimental.

Pahanhautoja (Ruva)

I en perfekt och intelligent finsk skräckfilm (”Pahanhautoja”, på svenska ”Ruva”) träffar vi en perfekt och fullkomligt lycklig familj. Mamma, pappa, en tolvårig dotter och en ett par år yngre son. Mamman filmar familjen för sin videoblogg ”Lovely everyday life”. Dottern Tinja (fantastiska Siiri Solalinna) måste vinna nästa tävling i gymnastik. Äta mindre och träna mera, träna tills händerna blöder. Det kräver mamma för bilden av den perfekta familjen.

Skräckeffekterna är nedtonade men nog så skickligt genomförda. Regissören Hanna Bergholm och manusförfattaren Ilja Rautsi, båda mycket begåvade filmberättare, har skapat en skrämmande och lustig satir. Det är mamman som är monstret.

Vinski och osynlighetspulvret

Stämningen filmmakarna skapat i staden är charmerande; filmen ”Vinski och osynlighetspulvret” är njutbar också därför att personerna är humana och trevliga och spelar, i alla åldrar, så fint ihop; alla är naturliga utan överspel och karikatyrerna är som de ska vara. Många detaljer i persongalleriet påminner oss om att det är nutid; yrken och färger Aapeli knappast kunde drömma om. Gamla apotekaren innehar ett osynlighetspulver; strö det över huvudet och säg trollformeln och du är osynlig och kan dessutom gå genom väggen. Vinski och emeritus apotekaren och vi med dem har mycket skoj när alla bovar och banditer inklusive mobbare utsätts för osynliga krafter.

Tytöt tytöt tytöt

Under tre fredagar får vi träffa och känna tre unga fantastiska damer. I filmen ” Tytöt tytöt tytöt” som är intelligent skriven av Daniela Hakulinen och Ilona Ahti och skickligt regisserad av Alli Haapasalo. De unga skådespelarna Linnea Leino, Aamu Milonoff och Eleonoora Kauhanen är fenomenala. Fredagskvällar söker de kärleken och sexualiteten. Rönkkö söker njutning med pojkar, men upplever inte det där som alla pratar om. Mimmi förälskar sig konståkaren Emma (Leino). Och vice versa. Filmen har ett sällsynt bra manus med skärpa i detaljerna, det känns skamlöst äkta och uppriktigt, samt livsbejakande.