Årets höjdpunkt
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag har många gånger framhållit, att det bästa med att vara ledamot av Europaparlamentet är möjligheten att göra lärorika besök; att kolla en ny fabrik som tar tillvara textiler, att sätta sig ner med gubbarna som äger en skogssamfällighet i Lappland och höra dem förklara de dagliga utmaningarna, att se en fiskodling växa fram på Eckerö.
Men Covid-19 har gjort det svårt. För att citera en annan Nils: ”Nu är tillvaron platt, som en nedsutten hatt…” Besöken har under hela året varit på kort. Nästan lätt räknade på ena handens fingrar.
Men också en tillvaro tillplattad av Covid-19 har haft sina höjdpunkter. Det roligaste, men ingalunda det minst ansträngande, var en fisketur till de steniga vattnen väster om Bergö.
När jag lägger ut mina nät utanför viken på Tunhamn blir det ett eller två nät. När Kim Sundén lade ut sina nät handlade det om hundratals meter. Söndagsfiskarens lätta liv får sin höjdpunkt när man räknar in den andra siken. Jag vet inte exakt hur många fiskar vi tog upp med Kim, men det var ingen höjdpunkt i hans fiskeliv. Konkurrensen med skarvar och sälar är benhård och om myndigheterna inte vill göra någonting försvinner kustfisket så småningom.
Jag tror att Kim uttryckte det så här: ”Man ska väl vara lite dum för att syssla med det här!”
Dum och dum! Den mycket välförsedda fiskdisken i vår närbutik har en ny våg. I det lilla textfönstret ser man rad efter rad varifrån fisken kommer, när den är uppfiskad, om den är odlad eller vild. Det är mycket lärorikt att låta texterna flimra förbi – och eventuellt gå in i hjärnan.
Det finns en sak vågens textfönster (ännu) inte visar: fiskens koldioxidavtryck.
Den norska laxen har ett stort avtryck redan på grund av det sätt på vilket man matar fisken. Utanför Stavanger har jag sett en fiskodling med 1000 meter vatten under kassen. Det gör att man inte riktigt behöver snåla med matningen. Laxen växer och möter oss senare på restaurangborden i Strasbourg eller Bryssel – eller som sushi i Japan. Flygfisk!
Samtidigt har vi en diskussion om vad man borde äta eller inte borde äta. Undersökningarna säger att vi borde äta mera fisk, men koldioxidavtrycket säger att det kunde finnas lite klokskap i hur vi förvaltar våra fisktillgångar.
Vårt miljöministerium har redan länge varit fastlåst i en omöjlig intern konflikt. Ut kommer det en aldrig sinande ström av goda råd, men när det handlar om att klara av enklare beslut går ministeriet i stå.
Allt vi vet om Östersjön säger att sälstammen har vuxit till ohanterliga proportioner. I en dokumentär om biologisk balans i naturskyddsområdet Gorongosa i Moçambique talade man om hur rädslans effekt klarade av att återställa balansen mellan olika habitat, men det finns ingen rädslans effekt vare sig för skarven eller för sälen.
Den enda rädslan jag känner handlar om förvaltningsdumhet! Gott nytt år alla yrkesfiskare!