Är det möjligt att spela Afrikas stjärna på ett sätt som är tryggt?

Jag deltog för några veckor sedan i Svenska Yles diskussionsprogram Slaget, där vi diskuterade Afrikas stjärna. Diskussionen var konstruktiv, men vi hann inte gå djupare in på frågan om vad ”vi” (som samhälle, som individer) skall göra med problematiska konstverk, böcker eller spel.

I dagens polariserande klimat verkar det finnas en beställning på entydiga svar. Jag tänker att svaren är kontextbundna. Talar vi om konstutövning, så måste det finnas ett stort handlingsutrymme. Konsten ska få provocera och gå ut över det bekväma.

Men talar vi om pedagogiska sammanhang, så måste materialet som används i daghem kunna svara på tydliga pedagogiska mål. De som arbetar med barn är de som bär ansvar för hur barn ser på varandra.

I en intervju i Hufvudstadsbladet (18.1) belyser Paco Diop, initiativtagare till diskussionen om Afrikas stjärna och lärare inom småbarnspedagogiken, varför han lyfte upp frågan om spelet på sociala medier. Joséphine Gram, Nina Sofia Abrahamsson och Mirjam Yeboah, som alla arbetar inom småbarnspedagogiken, påtalar varför spelet är problematiskt och varför spelet inte borde användas på daghem.

Det är en stor skillnad mellan att använda spelet för att belysa kolonialismens historia och att spela det i daghem.

I en bedömning av spelet tycker jag det är viktigt att beakta hur Finland ser ut idag. Många vill måla upp samhället som ”för woke”. I en sådan retorik blir lätt ett alldeles vanligt tänkande om alla människors lika värde och omsorg om alla barns rätt att bli bemötta med värdighet och respekt något ”radikalt”.

Finland är ett av de mest rasistiska länderna i Europa, där särskilt afrofinländare löper stor risk att bli utsatta för våld. Jag frågar: Vad vet vi om rasism i daghem? Hur behandlas medarbetare av olika bakgrund? Vilka andra bilder av Afrika finns i daghemmen än Afrikas stjärna?

Tyvärr haltar diskussioner om kolonialism och rasism väldigt lätt. Det finns en okunskap om hur europeisk kolonialism och imperialism har påverkat det finländska under olika tider.

Spelet står ju inte ensamt – utan i relation till andra berättelser, spel och kartor. Samhällsdiskussionen skulle behöva historiska synteser som klangbotten för diskussioner. Särskilt saknar jag de studier som kunde besvara frågan om hur svarthet och afrikaner betraktats i Finland från 1700-talet till våra dagar.

Jag associerar spelet till den finlandssvenska Saga Roos reseberättelse från Belgiska Kongo som utkom 1949. Boken är samtida med spelet och beskriver afrikaner genom nedlåtande stereotypier. Föreställningar om svarta som översexuella och primitiva upprepas okritiskt och kolonisering och vithet ses som positivt. Det är i en sådan kontext som spelet är skapt – Afrika blir en plats för äventyr och utnyttjande och afrikaner placeras in i rasbiologins hierarkier. Det är detta som de flesta experter på olika mångfacetterade sätt synliggjort i ÅU, HBL och Svenska Yle.

Det är en stor skillnad mellan att använda spelet för att belysa kolonialismens historia och att spela det i daghem. Särskilt problematiskt är det i dessa tider, då politiska partier mobiliserat rasistiska stereotypier för sin agenda, vilket påverkar många rasifierades vardag och trygghet. Jag tänker mig att det är ur en sådan verklighet som kraven på förbud lyfts fram.

Ett av svaren på frågan om hur ”vi” skall tackla problematiskt material handlar nog om att de människor som inte i sin vardag utsätts för rasism, utan snarare gynnas av rasismen, lär sig om kolonialismens historia och lär sig märka rasism och aktivt arbetar för att skapa ett samhälle som är tryggt för alla.

Här kan du läsa fler kolumner av Marika Kivinen.