Är det fel att motsäga sig själv?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
I filosofikorridoren i campusbyggnaden Arken i Åbo finns några tankeväckande frågor uppsatta på väggen. En fråga lyder: ”Är det fel att motsäga sig själv?”
I vårt samhälle har vi ofta en förväntan på oss att vi ska uppträda motsägelsefritt.
Det vill säga, våra tankar, handlingar och ord borde följa en typ av logisk struktur där inga motsättningar eller paradoxer existerar.
Om sådana motsättningar framkommer och någon agerar på ett sätt som upplevs som motsäga det personen tidigare sagt eller gjort, är fördömandet inte långt borta.
Hur ofta har man fullt ut tänkt igenom sina handlingar så att de i alla avseenden ska bilda ett mönster av motsägelsefria handlingar och uttalanden?
Tänk på hur ofta man uttrycker att det någon gör är ologiskt som en förklaring på att man inte håller med dem, eller tycker att de borde göra eller tänka på ett annat sätt.
Men i ärlighetens namn, hur ofta har man fullt ut tänkt igenom sina handlingar så att de i alla avseenden ska bilda ett mönster av motsägelsefria handlingar och uttalanden?
Ofta handlar vi intuitivt i stunden. Våra handlingar styrs av andra intressen än logisk motsägelsefrihet.
Vi berörs till exempel av en människas lidande och vi känner oss drabbade att hjälpa medan vi blint kan förbise andra typer av lidanden, eller orättvisor, runt oss.
Att uppvisa motsägelser kan naturligtvis vara ett tecken på att man inte tänkt igenom sina handlingar, eller tecken på en typ av selektiv blindhet till exempel inför de orättvisor som finns runt oss.
Men kravet på motsägelsefrihet i vårt samhälle gör att vi allt för lätt kan förkasta människor utan att försöka förstå deras komplexa situation.
Det blir speciellt problematiskt när vi sammankopplar kravet på motsägelsefrihet med personers identitet.
Han förväntades tänka på ett visst sätt om en minoritet eftersom han tillhör en annan.
Jag tänker till exempel på de reaktionerna som en person som är transman och samtidigt konservativt kristen kan ge upphov till, eller en person med invandrarbakgrund som röstar för en stram invandringspolitik och så vidare.
Jag minns tydligt i en finlandssvensk podd när programvärdarna hånfullt diskuterade uttalanden av en homosexuell man om svartas situation i USA.
Han förväntades tänka på ett visst sätt om en minoritet eftersom han tillhör en annan.
Han tillskrevs en identitet och förväntades tänka enligt ett system i enlighet med den identiteten.
När han inte gjorde det ansåg poddarna att det fanns grund för att hånfullt förlöjliga honom med grund i hans sexualitet.
Vi bygger upp mallar, ofta på godtyckliga grunder som upplevs rationella, för hur vi förväntan oss att andra (och oss själva) ska bete oss, och motsägelser är inte tillåtna. En del har hårda krav på sig själv att leva sitt liv enligt givna principer, som man ska kunna motivera intellektuellt, klart och tydligt – annars är man inte en rationell människa.
Men faktum är att vi är för komplexa varelser för att vi ska kunna låta oss fångas i ett ”logiskt system”. Våra handlingar och sätt att leva tillsamman följer inte endast rationella principer.
Därför vill jag svänga på frågan jag nämnde i början: Är vi någonsin fria från motsägelser?
Försöker vi förstå oss själva genom krav på rationella principer kommer vi alltid att se motsägelser. Det betyder inte att det är något fel på oss, snarare visar det att det är något fel på hur vi förstår oss själv.