Amurfeber kan noteras i Åbo – både nu och på 1860-talet

På andra sidan viken ligger Vladivostok. Och ja, den oansenliga byn vid Amba, omkring 10 000 kilometer från Åbo, var verkligen uppkallad efter staden vid Aura.

År 1868, då det ryska storfurstedömet Finland drabbades av en katastrofal hungersnöd, smittades en del av befolkningen av något som pressen benämner veritabel Amurfeber.

Folk lockades av den ljusa framtid som utlovades i andra ändan av det vidsträckta ryska imperiet. Ryssland hade under det senaste årtiondet erövrat det så kallade Amurlandet vid Stilla havet av Kina, och var för att etablera sin makt i behov av kolonister som skulle befolka regionen.

För att påskynda kolonisationen erbjöd centralmakten land, skattelättnader och fri transport.

Även Harald Furuhjelm, en av många finländare som gjorde karriär i Fjärran östern, ville gärna se att finländska kolonister slog sig ner till det kejserliga apanage han 1869 blev guvernör för. På hans försorg utmålades Amurlandet som ett bördigt förlovat land där folk kunde hitta både lycka och försörjning. Befolkningen fick också höra om möjligheten att ge sig av genom kungörelser som lästes upp i kyrkan. Lockelsen blev knappast mindre av att pressen samtidigt rapporterade om att guldfyndigheter hade gjorts i regionen.

Att hålla det oländiga och ogästvänliga Sibirien och den avlägsna Fjärran östern befolkade har genom historien varit en utmaning för den ryska centralmakten och inte mycket har ändrats på ett och ett halvt sekel.

Senast år 2016 lanserades en kampanj för att dela ut gratis land och erbjuda skattelättnader åt människor som gick med på att bosätta sig i Sibirien för minst fem år.

Hösten 1868 avreste två fartyg med kolonister från Finland till Amurlandet. Från Helsingfors avgick en expedition ledd av den erfarne valfångaren och sjökaptenen Fridolf Höök; denna grupp har tack vare den rikliga mängd brev och minnesanteckningar som deltagarna efterlämnat skildrats i ett flertal vetenskapliga och litterära verk.

Den andra expeditionen, bestående av ett fyrtiotal personer från Åbo, Lundo, S:t Mårtens, Pöytis och Ulfsby, vet vi däremot inte mycket mer om än de fragmentariska omnämnanden som hittas i pressen. Vi vet att den avgick från Åbo i månadsskiftet oktober-november 1868, att resan föregicks av ett flertal giftermål eftersom man inte tog med ungkarlar, att en avskedsgudstjänst hölls i domkyrkan och att kolonisterna – som inte trodde sig återse fosterlandet – försågs med Biblar, katekeser och psalmböcker på finska.

Vi vet också att fartyget klockan 11 på förmiddagen den 13 maj 1869 ”med flaggor under kanonsalut” anlöpte hamnen i staden Nahodka öster om Vladivostok. Och att resenärerna vid ankomsten var friska och ”runda och röda kring kinderna som mogna äpplen”. De slog sig ner längs floden Sutjan nära av Nahodka där de anlade sin koloni.

Snart visade det sig dock att verkligheten var långt ifrån idealet. Klimatet i ”Furuhjelms Italien” påminde föga om Medelhavet och Amurfararna landade i ett fuktigt och kargt och oländigt område med långa avstånd och obefintliga kommunikationer. Redan efter den första vintern började de två finska kolonierna splittras. En del sökte sig tillbaka till Finland genom Sibirien, en del stannade kvar och hittade annan försörjning i Vladivostok eller andra städer i Amurlandet.

År 1874 flyttade de Åbobor som fanns kvar kolonin till Amurvikens västra strand. Byn Abo vid floden Amba var även den svår att nå, men man förväntade sig att jorden där var bördigare. När den kända geografen och upptäcktsresanden J.G. Granö – senare professor i geografi och kansler vid Åbo universitet – besökte byn 1911 bodde fortsatt ett fyrtiotal finska kolonister kvar.

Den bild Granö ger av byn i Geografiska föreningens tidskrift Terra är dock nedslående; han beskriver husen som lika eländiga som i Sibirien allmänt. Årtionden av isolerad tillvaro i ”främmande land”, bortglömda och utan andlig vård av en luthersk präst, hade fått kolonisterna att glömma finskan och sjunka ner i andligt och materiellt förfall.

Byggandet av den transsibiriska järnvägen från Moskva till Vladivostok, ett ”omöjligt” projekt som inleddes på 1890-talet och avslutades 1916, förkortade resan till Fjärran östern på ett sätt som Amurfararna från Åbo i slutet av 1860-talet knappast kunde drömma om. I dag tar sig de transsibiriska tågen från Moskva till Vladivostok på åtta dygn.

I kväll inleder jag i sällskap av en grupp Åbobor och en stockholmare en resa mot Amur, som enligt dagens administrativa indelning ligger en bit in i landet och är ett av Rysslands 85 federala subjekt med Habarovsk som centralort. Och trots att vi planerar att återvända har också bland dessa Amurfarare de senaste veckorna en släng av Amurfeber kunnat iakttas.