Älskade, hatade Yle – "vissa vill slopa gudstjänster och nöjesformat, andra skära i sport eller barnprogram"

Om två år fyller Yle 100 år. I stöd av sitt lagstadgade public serviceuppdrag levererar bolaget en bred programpalett där inte publikens numerär utan dess varierande behov styr utbudet. Vinnare är bland annat vi svenskspråkiga.

Våra tittar- och lyssnarsiffror kan ej mätas med mängd- eller lönsamhetsmått. Också fem procent har hundraprocentiga behov av nyheter, kultur och nöje på eget språk. Just därför sänder Yle också sånt som kommersiell media inte vill eller kan sköta. Därför finns public service – här liksom i stora delar av världen.

Samtidigt älskar vi att kritisera Yle. Vi älskar att deklarera vad andra inte behöver. Det som inte är viktigt för mig kan inte vara det för nån annan heller.

Vissa vill slopa gudstjänster och nöjesformat, andra skära i sport eller barnprogram. Ja, hur ofta ser ser du på samiska nyheter? Precis.

Men ställ frågan i Avvil. Där är Oddasat public service i högsta potens. Som Yle själv paketerar sin strategi: Gemensamt för alla, unikt för mig.

Jo, såsom styrelsemedlem i Yle är jag lätt jävig. Därtill leder jag styrelsen i Stiftelsen för Åbo Akademi, som är största ägare i ÅU (där jag jobbat 2000–2005). Alltså är gränssnittet mellan kommersiell media och public service ett kärt tema.

Gränsen bevakas flitigt av Medieförbundet och Helsingin Sanomat, som bad EU-kommissionen ingripa i Yle:s textutbud på webben. Det ledde till ändringar i Yle-lagen. Men tanden förblev blodad. Särskilt kvällspressen älskar att hata Yle, ibland journalistiskt, oftast pubertalt.

I linje med regeringsprogrammet utreds just nu Yles finansiering och allmännyttiga verksamhet i en parlamentarisk grupp.

De två stora regeringspartierna ville före riksdagsvalet att Yle-skatten (cirka 500 miljoner euro plus index) bantas med en fjärdedel. Sannfinländarnas bud var 144 miljoner. Indexet ger Yle cirka 70 miljoner på fyra år.

Så även om det fryses får man gå in i muskulaturen för att hitta resten. Det skulle betyda strypt utbud och bevakning, regionalt och nationellt, samt uppsägningar. Vill vi det?

I ett fritt land får man såklart förespråka krympt public service. Men motiven? Statsekonomiska kan de inte vara. Sänkt Yle-skatt sparar nämligen inget i statsbudgeten. Från skattebetalarna går pengarna via Radio- och tv-fonden direkt till Yle.

De kan inte användas till annat. Vill man då sänka Yle-skatten för att öka vår disponibla inkomst? Också feltänkt. Med årsinkomster på under 14 000 euro är man befriad från Yle-skatt. För privatpersoner är maxskatten 163 euro i året.

Minskas den med en fjärdedel blir det elva cent mera per dag att konsumera. Ingen större fest, allra minst för dem som inte betalar Yle-skatt.

De stora mediehusen surar över sviktande reklaminkomster, men det kan inte vara reklambefriade Yles fel. Det är de stora utländska plattformerna som äter av kakan. Så se sig i spegeln, HS och Alma Media.

Däremot kan vi oroa oss för hur små medier överlever framtidens konkurrens. Riksdrakarna har sysslat med att köpa upp och senare lägga ner eller slå ihop krisande lokaltidningar alltmedan kvällspressen blundar och hyperventilerar om varje liten ändring i ett Yle-programformat.

Och då HBL nyss begravde Forum för Ekonomi och Teknik från 1880 såg man det inte som någon domänförlust i Svenskfinland. Däremot utbryter nog undantagstillstånd i spalterna om domänförluster orsakas av politiska beslut.

Den parlamentariska Yle-utredningen blir klar i juni. Den fick tydlig vägkost av finländarna i en mätning. Mitt i ett krig och efter en pandemi, som understrukit den oberoende kvalitetsjournalistikens roll, gavs Yle 92-procentig acceptans för hur bolaget sköter sitt uppdrag.

Skär nu sen i detta.

Här kan du läsa fler kolumner av Stefan Wallin.