”Allting är mycket osäkert”
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
”Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig.”
Den här motsägelsefulla men på många sätt möjliggörande livshållningen formuleras av Too-ticki, muminfamiljens pragmatiska, godhjärtade och jordnära vän, i Tove Janssons bok Trollvinter (1957).
Riktigt så förtjust är jag nog inte själv i förändring och oklara framtidsutsikter. Nog är det ju ändå skönt att veta vad som gäller och vad som förväntas, tryggt att ha koll på hur dagen och morgondagen ska ta sig ut, lugnande att kunna förutse vad som händer till näst?
Ändå bjuder livet oss alla på osäkerhet emellanåt – något som för en känns som ett inspirerande äventyr, för en annan som en skrämmande otrygghet.
Ibland måste stora beslut fattas och nya vägar utforskas, antingen av nyfikenhet eller av nödtvång. Då är det nog naturligt att grubbla och känna en osäkerhet som inte direkt lugnar utan snarare oroar.
Två sådana brytningspunkter har mött mig det senaste året: omställningar som ställer vanedjurets trygga vardag på ända men ändå är den sortens lockande och löftesrika osäkerhet som Too-ticki målar fram.
Den ena ställdes jag inför då vår äldsta dotter flyttade hemifrån i höstas: ett underbart och efterlängtat steg vidare i hennes liv och en förvånansvärt svår omställning för hennes mamma (som lyckligtvis ändå visade sig situationen mogen).
Den andra är helt självförvållad då jag sökt, och fått, ett nytt jobb på en ny ort. Så spännande med allt nytt, men oj så mycket ny osäkerhet!
Det finns många ord att falla tillbaka på, lyckligtvis. Bergspredikan fastslår att ingen med sina bekymmer kan lägga en enda aln, en enda stund eller sekund, till sitt livs längd – en klokhet jag ofta tänker på.
Likaså finns Britt G. Hallqvists psalm 938 ofta i mina tankar, den som handlar om att det bara är i det öppna som det finns en möjlighet att leva fullt ut och ärligt: där, mitt ute i livet tillsammans med andra där vad som helst kan hända. Lite ironiskt är det ju att jag här får parafrasera texten om öppenhet istället för att citera den eftersom den blir öppen för återpublicering först år 2067!
Men samma sorts lugn i osäkerheten återfinns redan i en källa som för länge sedan passerat alla upphovsrättsliga embargotider, nämligen i Psaltaren (139: 16): ”Du såg mig innan jag föddes, i din bok var de redan skrivna, de dagar som hade formats innan någon av dem grytt.”
Livets tvångströja, kanske någon tänker då hen läser det. För mig, däremot, ger det visshet om att Too-ticki nog har rätt ändå.