Alltid fallande regering

Regeringen Sipiläs vanligaste position verkar vara den fallande.

När Sannfinländarna förra sommaren bytte ut partiledningen var statsministern på väg till Gullranda för att, enligt egen utsago, lämna in regeringens avskedsansökan.

Nu senast ledde Kaj Turunens avhopp från Blå framtid till Samlingspartiet till en smärre regeringskris, men statsministern red också då ut stormen.

Överlag har Juha Sipiläs egen måttstock – ”tulos tai ulos” – tolkats som att förtida val är sannolika om regeringen inte lyckas ro iland social- och hälsovårdsreformen och landskapsreformen.

Det, i kombination med regeringspartiernas krympande stöd i partimätningarna och regeringens allt bräckligare majoritet i reformfrågorna, har lett till ett mantra bland oppositionen, politiska journalister och sakkunniga: Nu faller regeringen!

Ju närmare vi kommit tidpunkten för grundlagsutskottets uttalande om social- och hälsovårdsreformen har mantrat tilltagit i styrka.

När ett läckt utkast förra veckan antydde att utskottet fortsättningsvis har problem med hur regeringen tänker sig att valfriheten inom vården förverkligas och med tidtabellen för reformen – ja då verkade kulmen vara nådd.

Att Sipilä såg sig tvungen att säga det som de flesta vetat en längre tid – att landskapsvalet inte kan genomföras i höst – gav syre åt lågorna.

När Petteri Orpo i Yles morgonstudio på lördag antydde att Samlingspartiets riksdagsgrupp kommer att väga partiets agenda mot utskottets ändringsförslag och kanske fälla reformpaketet – ja då verkade faktum vara fullbordat: reformerna blir inte av och regeringen faller.

Det här är spekulationer. Om regeringen, främst Samlingspartiet, accepterar grundlagsutskottets anmärkningar är det möjligt att den inte faller utan snarare snubblar in i mål.

I så fall sker det till ett högt politiskt pris för Samlingspartiet och ett personligt pris för Orpo.

Om utskottets ställningstagande till exempel leder till att valfriheten – det vill säga att vårdbranschen öppnas ännu mera för privata aktörer – genomförs stegvis löper Samlingspartiet risken att en rödgrön regering efter riksdagsvalet 2019 backar bort från privatiseringen.

Eftersom partiet gjort valfriheten och krympta utgifter för vården – de som ska åstadkommas inte genom organisationsförändringen utan genom nedskärningar – till bärande teman för den rådande valperioden skulle en eftergift ses som ett nederlag.

Det här är politik i ett nötskal. Ideologin färgar inte bara vad som är bäst för landet utan också vad som är sämst för partiet.

Ett utlåtande från ett grundlagsutskott kan rimligtvis inte ha andra avsikter än landets bästa men om den samlingspartistiska riksdagsgruppen kalkylerar att utskottets linje är i strid med partiets, då går parti framför land.

Samlingspartiet håller partidag i Åbo nästa vecka. Hemmasonen Petteri Orpo fortsätter som partiordförande också efter partidagen men en förlorad social- och hälsovårdsreform kommer att få konsekvenser.

Sannolikt är det taktiskt vettigare för Orpo att stå för de politiska värderingar som Samlingspartiet vill bygga social- och hälsovården på – och fälla reformen – än att stå för en urvattnad reform när riksdagen röstar.

En sådan taktik skulle ge Orpo chansen att peka finger mot omkringliggande omständigheter, i stället för att själv bära huvudansvaret.

Juha Sipilä, också han i dagsläget ohotad som partiordförande, befinner sig i en liknande situation. Han kan å sin sida finna tröst i att förutom en förskjuten tidtabell har landskapsreformen – Centerns skötebarn – inga grundlagsmässiga problem.

Sipilä kan resonera som så, att realpolitik tvingade Centern att knyta de nya landskapen till Samlingspartiets fria vårdval.

Om den samlingspartistiska biten av reformpaketet rämnar – eventuellt också för att Orpo inte lyckas hålla rättning i leden: Elina Lepomäki, Susanna Koski och Hjallis Harkimo tänker rösta nej – då dras Centern med trots goda ansträngningar.

Så kan Sipilä formulera skeendet men i slutändan är det trots allt inte regeringen som har tolkningsföreträde om social- och hälsovårdsreformen och landskapsreformen faller.

Beslutsfattarna gör klokt i att lyssna på kommunfältet, som svävar i ovisshet, eller som har investerat i förberedelser inför reformerna, eller som redan fattat långt gångna beslut i tron att reformerna blir av.

Den tyngst vägande kritiken mot regeringens politik är denna: reformerna har byggts på en för smal och ideologisk bas. Överlever de omröstningen i riksdagen är det med en rösts marginal (100 mot 99).

Blir inte reformerna av denna gång heller finns det enbart en slutsats att dra: när vården och landskapsförvaltningen görs om måste den parlamentariska enigheten vara större, framförhållningen tillräcklig och kunskapen större.