Allt svårare att hitta obebyggda holmar i skärgården

Jag spenderade en av sommarens varmaste veckor med att paddla i vår fina skärgård. För en tillfällig besökare i naturen är det viktigt att hitta lämpliga övernattningsställen för en natts sömn.

Sommar för sommar blir denna uppgift svårare att uppfylla. Innerskärgården har redan länge varit så tätt bebyggd att de enda övernattningsmöjligheterna är på de allra minsta holmarna som inte är attraktiva för stugbyggare.

Ytterskärgården karaktäriseras av branta klippor och kala hällar och dessa stränder har länge hållits fria. Så är dock inte fallet mera idag.

År efter år dyker det upp fler och fler stugor även ute i havsbandet i områden där det tillsynes inte finns lämpliga stränder för endera bad eller permanenta båtplatser. Nya stugor eller snarare borde de kanske kallas för villor, så stora och flotta är många av dem, reses även på högsta toppen av små bergiga holmar utan något skydd av träd eller annan växtlighet.

Det tycks finnas väldigt stora frihetsgrader gällande strandplanering eller hänsynstagande till allmänna intressen, och man kan fråga sig hur kommunerna resonerar i dessa frågor och vilken hänsyn de tar till miljön och skärgårdsnaturen i sina beslut.

När man tittar på slutresultatet är det nära till hands att dra slutsatsen om att endast ekonomiska aspekter väger i vågskålen.

En bebyggd holme betyder väl mera fastighetsskatter än en i naturtillstånd.

Byggloven får tydligen vara hurdana som helst och även ett litet knall på berget kan byggas så gott som heltäckande och omges av bastanta vågbrytare, bryggor och andra konstruktioner som helt ändrar vattenlinjen. Undrar om detta helt förenligt med syftet med områdesplanering.

I och med den ökande andelen av bebyggd skärgård minskar andelen fria stränder och därmed även möjligheterna för tillfälliga båtgäster och friluftsentusiaster att njuta av vår fina skärgård och utnyttja den allemansrätt som gäller i obebodda områden. Men kanske den största förloraren är ändå naturen och dess mångformighet.

Människans iver att ändra på sin miljö är påtaglig; under senare år har det byggts större och större altaner som täcker stora delar av berghäll och annan typ av terräng i närheten av byggnader.

Bastanta och stora bryggkonstruktioner behövs tydligen för att uthärda naturens enorma krafter i vind- och vågpinade lägen samt att kunna töja de flotta båtarna som man allt oftare möter i skärgården.

På många ställen finns endast små glipor av ursprungsmiljön synlig.

Det verkar nästan som om man skulle vilja täcka den otrevliga (?) och farliga (?) naturen med de medföljande småkrypen, djuren och vilda växterna under alla plankor och träimiterande plastytor. Samtidigt som man sen med stor möda planterar ut kruk- och förädlade trädgårdsväxter i noggrant designade arrangemang.

Naturen tycks inte rymmas med på sommarstugorna – förutom på litet avstånd. Det är ju vackert att titta på glittrande hav och fåglar som flyger över havet, bara de inte landar på ens tomt och skräpar ner.

Ur naturens synvinkel är det sorgligt att även de kala bergsklackarna börjar vara täckta med byggnationer och att stränderna har gjorts oåtkomliga för häckande sjöfåglar.

Stora strandvallar och bryggor ändrar på strömmarna och vågbildningen vilket påverkar undervattensvegetationen och fiskarnas lek- och yngelområden, och oftast inte på ett positivt sätt.

I och för sig kan altankonstruktioner kanske erbjuda behövligt skydd för häckande ejdrar och andra sjöfåglar som kan vara utsatta för havsörnars, kråkors och trutars hungrande näbbar - så länge människorna och de medföljande husdjuren håller sig borta från sina stugor under häckningsperioden.

Det är ingen billig business att äga en sommarstuga i skärgården, det vet vi ju alla.

Och att bygga flotta villor långt borta från fasta förbindelser måste vara speciellt dyrt.

En relativt ny kalkyl visar att en stuga i mellersta Finland bör utnyttjas minst två-tre veckor per år i minst hundra år för att det skall löna sig att äga den i stället för att årligen hyra en stuga för samma tidsperiod.

Stugorna i Skärgårdshavet är förstås ännu dyrare. Så bygger man en ny stuga bör man räkna med att minst tre-fyra generationer vill njuta av härligheten för att det skall finnas någon ekonomisk grund för nybygget.

Vad om följande generation inte mera vill ha stugan, vilket kanske inte är helt osannolikt?

I bästa fall finns det någon likasinnad som gillar tanken om en egen stuga i havsbandet och köper upp fastigheten.

I värsta fall går nedfallet av alla människans konstruktioner fort; bevis på det finns i hela landet när de med stor möda framtagna åkrarna och gårdsmiljöerna växer ihop och de välvårdade timmerbyggnaderna faller ner på en generation efter att invånarna har lämnat dem. Naturen skulle inte tacka nej till detta senare alternativ heller.

Johanna Mattila