Älgar är favoritmotivet

Om man någonstans på Kimitoön i skymningen eller gryningen ser en svart VW Touran med en svartklädd  kvinna röra sig försiktigt, då är det troligen frågan om fotografen Jaana Kotamäki på spaning efter älg eller hjort.

– Jag har en stuga i Eknäs i norra Kimito och försöker ta vara på sommarnatten. Ibland går jag inte och lägger mig alls. Med dagens kameror kan man fota en timme efter solnedgång och en timme före soluppgång, säger hon.

Varje sommar tar hon tiotusentals naturbilder på Kimitoön, som hon är hett förälskad i.

– Då Finlands yrkesnaturfotografer samlas talar jag så mycket om ön att alla tror att jag bor där. Det gör jag tyvärr inte, jag har en vanlig fotostudio i Åbo och fotar enligt beställning på bröllop och så vidare. Att bli fotograf har alltid varit min dröm, men helst skulle jag vara naturfotograf på heltid. Och allra helst skulle jag fota vargar ute i naturen.

Hittills har Kotamäki inte lyckats med den bedriften, men nog ordnat så att hon i djurparken i Ranua i Lappland blev insläppt i det stora varghägnet. Plötsligt, medan hon höll på att byta objektiv på kameran, stod alla tre vargar omkring henne.

– Lite obehagligt. Men djurskötaren var strax utanför porten och han är vargflockens ledare så inget hände, annat än att jag fick riktigt bra bilder. En bild har använts på ett EU-dokument.

Kotamäki har också fått pris i den inhemska tävlingen om årets naturbild. Det var 2015 som hennes motiv vann serien för växter/svampar.

– Det enda tidningarna skrev om var att en kvinna första gången på 35 år hade fått en serievinst, själva bilden kom i skymundan, säger hon.

I fjol fick hon i samma tävling hedersomnämnande för en bild av en trollslända och 2012 för en älg inramad av dimma och spindelväv.

– Älgbilder har jag hur många som helst men det gäller att få fram en viss stämning. En gång lyckades jag fota en älg som ser väldigt godmodig ut och som tuggar på en rallarros,  den rosa blomman dinglar utanför munnen. Ett barnsjukhus i Helsingfors tyckte att älgen såg så rar ut att de ville ha en förstoring av det motivet, och det har förekommit i tidskrifter som Kamera.

Det som inte syns på bilden är en andra älg som skrapade ilsket med hoven och visade tänderna då älgarna och fotografen plötsligt råkade stå öga mot öga.

- Jag fotade blåvingefjärilar på ljung och tyckte alltid att lite djupare in i skogen finns vackrare ljung...och så plötsligt kom älgarna och jag väldigt nära varandra. Den ena älgen var så ilsken att jag backade till bilen men efter en stund lyckades jag gå tillbaka och ta bilder av den andra älgen, den stannade kvar och tuggade på rallarrosor, eller mjölkört som de också kallas.

Älgkor med kalvar aktar sig Kotamäki för men älgtjurar är hon inte rädd för.

- De bryr sig inte om mig. Och ju längre kvällen lider desto stiligare tjurar kommer det ut på åkern. Först kommer rädda och osäkra spanare, sedan allt ståtligare  älgar.

Det som Kotamäki också vet vid det här laget är att det inte lönar sig att sakta farten om hon från bilen ser älgar eller hjortar. Och backa ska man minst av allt göra, då försvinner de direkt.

- Andra naturfotografer säger samma sak, men ingen vet varför en backande bil åstadkommer så starka reaktioner.

En annan sak som får djuren att försvinna är att skruva fast ett långt teleobjektiv på kameran. Kanske det påminner om pipan på en bössa som djuren kan ha obehagliga minnen av och på något vis förmedla till varandra.

- Just nu försöker jag fota en älgflock. Jag har fått rätt bra bilder då de hornprydda tjurarna kommer ner för en sluttning. Men jag är sällan nöjd. Jag kan ta tiotusentals bilder av älgar och hjortar en sommar men bli nöjd med bara några få.

- Också rådjur fotar jag, och ett sådant motiv blev jag faktiskt rätt nöjd med - ett rådjur låg och vilade i en glänta. Det är rätt ovanligt, oftast ser man hjortdjur stående. Men hursomhelst, det är vackra djur - att de sedan äter upp allt i min trädgård är en annan sak.

Nu är älg och hjort mest i gång vid tiotiden på kvällen.

– Vid solnedgången är djuren så mycket i gång att jag förskräcks då jag ser hur hårt folk kör med sina bilar, också på ställen där jag vet att älg och hjort rör sig, säger Kotamäki.

Hon räknar med att tiden att fota dem tar slut ungefär 22.15. Vid mulet väder kommer de tidigare fram ur skogen.

– Sedan då de går tillbaka till skogen är de försvunna som genom ett trollslag. Otroligt hur så stora djur kan röra sig så snabbt och bara smälta in. Jag tar bilder på allt i naturen – växter, fåglar, landskap – men nog är jag mest fascinerad av älgar och hjortar. Ända tills jag lyckas hitta vargar.