Ålandsgatan

Min hemadress under några år i början av studietiden var Ålandsgatan 2. Den enda kopplingen mellan det autonoma öriket och studentbostäderna i Harittu var att alla gator i det relativt nybyggda bostadsområdet hade namn efter finländska landskap.

Idag framstår adressen som ett lustigt omen. Jag har aldrig vistats längre än en dryg vecka åt gången på Åland, men det har hänt att jag omnämnts som Ålandsbekant i de åländska medierna. På självstyrelsedagen den 9 juni kontrollerar jag alltid instinktivt hur det står till med flaggningen utanför offentliga byggnader i Finland.

Min bild av och kunskap om Åland har byggts upp av många människor under en lång tid.  Syskonbarnen som uttalar ordet rödlök på ett sätt bara infödda ålänningar kan. Kollegan som gav mig en snabbkurs i hur man läser åländskt kroppsspråk. Studenter, organisationsmänniskor och bekantas bekanta. Men bäst känner jag Åland på det sätt den gör, som sett alla kommunkanslier inifrån och kan tala om var det mest sannolikt ligger en hög med flera år gamla möteshandlingar på fönsterblecket.

Bortom enspråkighet, demilitarisering, midsommarstänger och Anders Wiklöf är mångas kunskap om det åländska samhällssystemet ganska ytlig. Att förklara den åländska politiken för någon inte är insatt känns som att beskriva färgnyanser för någon som tittar på en svartvit monitor. Sexton kommuner? Jaha. Ett eget partiväsende? Jaha.

Vi har en tendens att se det vi är tränade att se. När jag betraktar Åland ser jag ett extremt finmaskigt politiskt och administrativt system. Lagtinget, Ålands parlament, har 30 medlemmar, vilket gör ungefär en parlamentariker per tusen invånare. I Finland går det 27 500 invånare på en riksdagsledamot. Under förra mandatperioden fanns det totalt 780 förtroendeuppdrag i Ålands kommuner och kommunalförbund, ungefär 24 förtroendeuppdrag per tusen invånare. I Finland – som också har jämförelsevis många och stora förtroendeorgan i kommunerna – är relationen fyra förtroendeuppdrag per tusen invånare.

Dessutom förutsätter Ålands självstyrelse och lagstiftningsbehörighet en administration med kapacitet att bereda lagförslag och göra det ministerier brukar göra.

Finmaskigheten har två sidor. En jämförelsevis stor andel av ålänningarna är engagerade i offentligt beslutsfattande, men eftersom det finns så många kommuner, myndigheter, avdelningar, partier och beslutsorgan bemannas många av dem av få människor, ibland bara av en enda.

Det gör Åland till ett spännande laboratorium för den som är intresserad av hur mycket av politiken som påverkas av enskilda personer och hur mycket som beror på det regelverk och den organisation som politiken finns inbäddad i.

Det finns fenomen i det åländska samhällslivet som är svåra att förstå utan att känna till huvudpersonerna. Det gäller till exempel det åländska partiväsendet, i synnerhet varför uppdelningen i borgerliga partier ser ut som den gör.

De allra minsta kommunerna är med många objektiva mått mätt humlor som inte borde kunna flyga. Att flera av dem ändå fungerar rätt hyfsat, i varje all när det gäller att driva de vardagliga frågorna, beror på skickliga och engagerade personer som under många år drivit kommunens sak. När sådana personer slutar, eller kanske aldrig funnits, märks det också.

Självstyrelsens starka institutioner fungerar å andra sidan som ett slags uniform, som gör att den som iklär sig den automatiskt utstrålar auktoritet och pondus. Där andra befolkningar på 29 000 invånare på sin höjd har en kommunstyrelse, har Åland parlamentariker, talmän och ministrar. Vägarna in i politiken är kortare, fler och intressantare på Åland än på fastlandet, men den som, oberoende av bakgrund, blir utnämnd till talman eller minister brukar snabbt börja bete sig som en talman eller minister. På den punkten är institutionerna starkare än politiken och det är ett av de fenomen som gör dynamiken i åländsk politik så intressant.

Siv Sandberg,

Projektledare, offentlig förvaltning, Åbo Akademi