Akutvård på lika villkor

I skrivande stund har jag nyss kommit hem från ett välbesökt månadsmöte i föreningen Kårkulla seniorer i Pargas. Och jag är minst sagt ledsen. Ledsen och besviken för att vi svenskspråkiga i Egentliga Finland inte tycks kunna få akutvård på lika villkor som de finskspråkiga då vi är i nöd.

Det som hände var att en av mötesdeltagarna fick ett sjukdomsanfall. Vi ringde 112 och en ambulans med två akutvårdare kom till platsen. Personen som behövde hjälp försökte förklara (på svenska) vad som hänt och vi andra som var i närheten kompletterade med våra iakttagelser. Den ena vårdaren svarade på finska att han inte kan ett enda ord svenska. Den andra öppnade överhuvudtaget inte munnen. Till all lycka fanns det mötesdeltagare som kunde tolka.

Är detta akutvård av god kvalitet? Finns det överhuvudtaget reella möjligheter att ge adekvat hjälp då patient och vårdare inte kan kommunicera? Vilken utbildning har akutvårdarna fått då de inte har den ringaste förmåga att kommunicera på svenska?

Akutvårdarna må i övrigt vara hur skickliga och kunniga som helst men om de saknar grundläggande förmåga att kommunicera med sin patient kan följderna bli ödesdigra. Vad hade hänt om den hjälpbehövande hade varit ensam hemma utan någon närvarande person som kunnat tolka? De av oss som bor ensamma och inte behärskar finska så väl är rädda för hur det går om vi blir sjuka och behöver kalla på hjälp.

Skärp er Egentliga Finlands räddningsverk! Så här kan det inte få fortsätta.

Deltagarna i Kårkulla seniorers månadsmöte 10.4.2019

genom Gunilla Sandelin