Ajöss och tack för fisken!

Det ska genast sägas, att jag känner ingen marinbiologi utan professor Erik Bonsdorff. Samma år som jag inledde mina studier vid Åbo Akademi hade Erik återvänt från Sverige och blivit innehavare av C.O. Tallgren-professuren i marinbiologi, särskilt Östersjöns och skärgårdens ekologi och miljö.

Efter några år skulle jag komma att ta mig an pro gradu-arbetet och senare också en doktorsavhandling med Erik som handledare och examinator. Inte visste vare sig han eller jag då att vi skulle bli nära kollegor och vara det länge framöver.

Mycket har jag rådfrågat Erik om genom åren, men att han och den stundande pensioneringen skulle bli temat för den här kolumnen har jag har inte nämnt för honom.

Hela min tid vid Åbo Akademi och inom akademia har alltså präglats av professuren. Stiftelsen för Åbo Akademi har genom sin finansiering av professuren gjort en oöverträffad insats för marinbiologin i Finland. Satsningen har varit avgörande för den i landet unika utbildningslinje som idag erbjuds vid Åbo Akademi.

Att Erik Bonsdorff utnämndes till Årets professor år 2017 vittnar om satsningens betydelse, vilket också inkluderar kontakten till samhället och beslutsfattare.

Och effekterna på forskning och utbildning är naturligtvis inte bara begränsade till den nationella sfären, utan genom professuren har länkar till oerhört värdefulla nätverk både inom den nordiska och den europeiska dimensionen skapats

Under den första veckan i maj, i strålande solsken och bitande kall vind, samlades i år Åbo Akademis marinbiologer vid Husö biologiska station på Åland. Åldersskillnaden mellan den äldste och den yngste deltagaren låg runt 73 år och diskussionerna gällde både det som varit och det som kan ligga i framtiden.

På många sätt är historien extra tydlig vid ett ställe som Husö, där de olika byggnaderna vittnar om svunna tider. För nog är det speciellt att minnas hur forskarna satt med levande ljus i stora salen för att kunna mikroskopera långt in på natten, samtidigt som det nu i en separat laboratoriebyggnad på stationen finns utrymmen och apparatur som möjliggör extrahering av DNA för molekylära analyser.

En annan sak som förändrats över åren, är doktorsavhandlingen och doktorsexamen. Där avhandlingen tidigare kunde utgöra ett livsverk, är examen idag mer som ett trappsteg eller en språngbräda.

I vilket fall som helst är det guld värt att ha en bra handledare och mentor. Någon som kan leda och bära unga forskare genom vetenskapliga och akademiska äventyr. Erik har alltid varit mån om att hjälpa doktoranderna, såväl hans egna som de i andra forskargrupper. Det har till och med hänt sig att han släpat adeptens (läs: mina) vinflaskor i sin ryggsäck när man varit på gemensam konferensresa i Italien.

Ja, resorna. Det är en verklig ynnest att som marinbiolog få möjlighet att resa och upptäcka fantastisk havsnatur. Tillsammans med Erik har jag fått ordna kurs på svenska västkusten samt bjuda in internationella deltagare till Åland.

Jag har fått se de lerigare delarna av Venediglagunen, för att inte nämna de enorma sandstränderna, blottlagda av tidvattnet, i Bretagne, och isen som flyter förbi i dimman utanför Grönlands nordöstra kust. Strålande sommardagar har tillbringats med intensivt fältarbete i den yttre skärgården på nordvästra Åland.

Och Åland i vårskrud är något av det vackraste som finns. Bland havsörn och rödstjärt, bland svalört och knoppande Adam och Eva höll professor Erik Bonsdorff nu sin sista presentation som ÅA-anställd för de närmsta kollegerna. Det är dags för de sista semesterdagarna tills pensionen för med sig nya äventyr. Det är dags att säga ’Ajöss, och tack för fisken!’.

Läs fler kolumner av Mari C. Nordström här

“Vårt hav i förändring” är en serie kolumner som beskriver hur Östersjön och livet i havet fungerar och förändras, vad vi kan göra, och vad som redan görs, för ett friskare hav.