Afrikas stjärna – ”Hur synliggör man ett fenomen om man inte vågar prata om dess rätta namn?”

Med halva själen kvar i Afrika efter höstmånader på Villa Karo i Benin kan jag inte låta bli att kommentera ståhejet kring Afrikas stjärna.

Jag var tvungen att plocka fram det gamla spelet, som sannolikt har lärt generationer av finländare mer om Afrikas geografi än vad den finländska skolan gjort.

Spelet går ut på att hitta en skatt och föra den till hemmahamnen i Afrika, vilket har föga med kolonialistiskt utnyttjande eller rasism att göra.

Om man uttryckligen söker med rasifierade glasögon så kan man reagera på de stereotypa avbildningarna av de få människorna på spelplanen.

Liksom DC 3:an är de föråldrade, även om de nog påminner om mina bekanta i Marrakesh eller om dansarna under vodun-ceremonier i Benin, som vi vita kolonialister inte lyckats ta kål på.

De dansar inte för turister, det är traditionell religionsutövning, kanske ”föråldrad” ur Åboperspektiv?

Trämasken på spelets omslag liknar den jag köpte av en lokal konstnär i Benin.

För att göra spelet mer politiskt korrekt ersattes för några år sedan rövarna med leoparder och människorna togs bort från spelplanen.

Detta säger mycket om vår tid, liksom Tintin eller Astrid Lindgrens Pippi sade om sin.

Rövarna var för övrigt vita.

Namnet Slavkusten väcker obehag. Men på ort och ställe i Ouidah, den stora utskeppningshamnen för mänskolasterna, reser man monument för att den bedrövliga historien inte ska falla i glömska.

Den fyra kilometer långa Slavrutten ner mot hamnen kantas av platser anknutna till slavhandeln och har föreslagits för Unescos världsarvslista.

Hos oss vill vi demonstrera vår antikolonialism och antirasism genom att bli ”kränkta” – vår nya folksport? – av ord eller spel som man kan tolka som stötande.

Visst hajar jag först till i museet för modern afrikansk konst när unga lokala konstnärer med stolthet som en självklar och viktig del i sina alster uttryckligen lyfter fram sin svarta hudfärg.

Och varför skulle de inte få göra det? Eller ha ett namn på det?

I Finland blinkar varningslampor för rasism vid orden svart eller färgad.

I Benin ropar ungarna överallt yovo (vit man) efter en på gatan, men det är knappast något nedsättande i det, bara en uttalad självklarhet.

Hos oss vill vi demonstrera vår antikolonialism och antirasism genom att bli ”kränkta” – vår nya folksport? – av ord eller spel som man kan tolka som stötande.

Men tanken slår mig, om vi i själva verket inte ännu en gång försöker appropriera Afrikas historia genom att nu ogiltigförklara och skambelägga andras ambitioner att betona sin identitet på hudfärg.

Eller att tabubelägga ord också i rasismforskning och undervisning?

Rasistiskt blir det om vi sätter en nedvärdering i orden. Men det hänger ju på oss själva, i vårt språk.

Jämför bara skillnaden i innebörden mellan finskans ryssä och svenskans ryss. Vårt tabubelagda n-ord saknar i flera andra språk det stigma vi satt in i det på svenska, kanske efter inspiration från USA.

Den politiserade uppståndelsen kring Afrikas stjärna hänger förstås ihop med tidigare debatter om ordanvändning.

Bilden av Afrika i våra läroböcker för 50–100 år sedan vittnar om dåtida rasläror, men idag ställs krav på omskrivning av källorna för att undvika att någon blir kränkt.

Problematiken aktualiseras i skolan. Bilden av Afrika i våra läroböcker för 50–100 år sedan vittnar om dåtida rasläror, men idag ställs krav på omskrivning av källorna för att undvika att någon blir kränkt.

Jag kan förstå omskrivningar i nytryck av Tintin- eller Pippiböcker för att göra dem rumsrena idag.

Stötande, javisst, men hur synliggör man ett fenomen om man inte vågar prata om björnen med dess rätta namn?

Men det är hyckleri och historieförfalskning när man i en lärobok med historiska dokument – observera i citat! – ersätter n-ordet med ett mindre stötande.

I skolan bör vi kunna behandla känsliga ämnen utan omskrivningar.

Stötande, javisst, men hur synliggör man ett fenomen om man inte vågar prata om björnen med dess rätta namn?

Bottnar månne uppståndelsen om Afrikas stjärna i grund och botten i vår kollektiva europeiska skam över hur vi i sekler utnyttjat Afrikas naturresurser och människor, och nu försöker bli kvitt den historiska barlasten?

Vi vill visa hur vi kastat av oss rasismen – och bli påvligare än påven själv?

Här kan du läsa fler kolumner av Sture Lindholm.