”Afrika är på gång, det är 2000-talets kontinent och det borde vi i Finland också inse”

Det började med en dröm. Den finländske författaren Juha Vakkuri kom 1998 till den sömniga strandorten Grand-Popo i Benin och såg i en övergiven sjukhusruin chansen att förverkliga sin vision om ett konstnärsresidens i Afrika.

På ett år förvandlades ruinen till Villa Karo, döpt efter Vakkuris i cancer avlidna son.

Villa Karo utvecklades snabbt till ett finländskt-västafrikanskt kulturcentrum, som nu i 25 år hyst över 700 finländska och västafrikanska stipendiater. Dess betydelse som brobyggare mellan Västafrika och Finland kan knappast överskattas.

När detta skrives har jag haft privilegiet att vistas här i sex veckor som författare.

Residenset ger arbetsro, och promenader i de natursköna omgivningarna liksom den färgstarka afrikanska byvardagen ger god inspiration.

Som kulturcenter är Villa Karo unikt.

De nio gästrummen fylls av finländska och västafrikanska musiker, konstnärer och författare. Umgänget är fritt och otvunget, man hjälper varandra i vars och ens olika projekt.

Här finns inga murar till omvärlden. Byns barn springer fritt över gårdsplanen och i biblioteket, fiskarkollektivet drar ibland sin not till taktfast klang alldeles invid terrassen.

Höns och getter vandrar över gården, liksom ibland en hel flock kor. I utställningshallen hålls olika kulturella evenemang och byns barn bjuds på utomhusbio varje fredag.

Här är det är inget konstigt med att vara kristen på söndagarna och andra dagar utöva den urgamla vodun, med respekt för förfäderna, andarna och de många naturfenomenen eller gudarna.

Det lilla museet presenterar föremål med anknytning till vodun; härifrån Benin spreds voodoon till Haiti av de hundratusentals slavar som på 1700-talet transporterades över Atlanten.

Vodun fick officiell status som religion i Benin 1996, efter några årtionden av en marxistisk regim.

Här är det är inget konstigt med att vara kristen på söndagarna och andra dagar utöva den urgamla vodun, med respekt för förfäderna, andarna och de många naturfenomenen eller gudarna.

Här har jag lärt mig att inse hur oerhört lite jag vet om Afrikas kultur och historia, trots att jag tyckt mig vara någorlunda inläst på ämnet.

Man behöver inte hyckla så som att beteckna midvinterblotet som Kristi födelsedag eller fira sommarsolståndet till minnet av en biblisk profet.

Världen ser onekligen annorlunda ut härifrån.

Till historielärarens arbetsbild hör att undervisa om Afrikas historia och kultur.

Här har jag lärt mig att inse hur oerhört lite jag vet om det, trots att jag tyckt mig vara någorlunda inläst på ämnet.

Redan den slitna frasen ”Det krävs en hel by för att uppfostra ett barn” får här en konkretare innebörd än hemma, när man ser hur kollektivet agerar tillsammans över generationerna och hur redan de minsta barnen deltar i alla aktiviteter vid bygatan.

I utfattiga länder som Benin är de olika nätverken av släkt och vänner A och O för att klara livhanken.

Också historien får ett annat perspektiv. Benin – Slavkusten i Afrikas stjärna – var i 70 år den franska kolonin Dahomey.

Ett tyst minnesmärke över de bybor som offrat sina liv för det franska ”fosterlandet” i Europa 1914–18 och 1939–45 vittnar om en dyster historia långt efter att slavhandeln stoppats.

Under ytan jäser kritiken mot fransmännen, också eftersom beroendet av dem har fortsatt i nya former. De mindre gynnade samhällsgrupperna ser den rådande regimen och de sociala strukturerna mot fransk bakgrund.

Här förstår man den pågående ryska och kinesiska frammarschen i Afrika; de saknar den politiska barlast som Frankrike och hela Västeuropa bär på.

Det ryska inflytandet märks inte av så här långt söder om Sahara, men på de enorma byggprojekt som pågår i den nuvarande presidentens hemstad Ouidah hänger banderoller med kinesiska tecken.

Här berörs man av kriget i Ukraina lika litet som vi bryr oss om svältkatastrofen i Sydsudan eller kriserna i södra Sahararegionen – såvida inte något större europeiskt maktintresse i stunden är hotat.

Men Afrika är på gång, det är 2000-talets kontinent. Det borde vi också i Finland inse – och förstärka banden hit så länge det är möjligt. Villa Karo har gett oss ”pole-position” i Benin.

Här kan du läsa fler kolumner av Sture Lindholm.