Afrika är inte längre vad det aldrig varit
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
När ska vi prata om allt det våra unga är bra på? frågade Linda Mannila i sin ÅU-kolumn 3.2.2024. Detta gav mig impulsen att fråga: När ska vi prata om allt det som är bra i Afrika?
Efter ett drygt dussintal resor till Afrika under över 40 års tid är jag ingalunda någon Afrikaexpert. Endast ett fåtal av resorna har varit affärsresor. Mest har jag rört mig som nyfiken turist, och beskådat klassiska civilisationer, djur och natur, berg och öar, landskap och stränder i ett knappt tjugotal afrikanska länder. Det lilla jag har skrivit om Afrika, om bestigandet av Kilimanjaro och lite forsränning i Zambezifloden, har i efterskott sett varit väldigt eurocentriskt, för att inte säga egocentriskt.
Men nu känner jag att Afrika är värt en mässa. Afrika är en oförskyllt bortglömd, ja, en underskattad kontinent, något min (vita men dock) sydafrikanska kollega påtalar ideligen. Vändpunkten för mig var en kombination av att ha stött på Afrika i affärssammanhang och det trendbrott jag kunde iaktta under äventyr i Uganda i februari.
Den allmänt synliga inställningen till Afrika verkar vara lite på samma vis von oben som Linda Mannila påtalar rörande hur dagens ungdom uppfattas. Afrika är fattigt, hungrigt, obildat. Folk dör som flugor i AIDS. Läget är hopplöst. Och så vidare.
Mina tidigare resor gav mig endast en delvis mer nyanserad bild. Nordafrika är ju snarare arabiskt än afrikanskt. Flera länder i södra Afrika har starka europeiska inslag, liksom de många öarna både öster och väster om Afrika. I dessa länder upplevde jag mer ordning och reda.
Men även efter ett flertal resor var min syn på det som på engelska kallas Sub-Saharan Africa inte bara eurocentrisk, utan de facto rent rasistisk.
Mitt arbete exponerade mig för många kontakter med asiater – japaner, kineser, koreaner, indier, indonesier. Jag upplevde konkret att min salig mor hade rätt i sitt påstående att "det som är annorlunda är inte nödvändigtvis sämre". Med åren övervann jag min tidigare rasism, men hade kvar en vit (svart?) fläck söder om Sahara.
Visst visste jag att afrikaner mestadels mår bra; mediernas rapportering om svält och krig är inte mer representativ för Afrika än de sämsta Europanyheterna är för Europa. Visst läste jag om Kenya som ett slags Afrikas Estland, med självutvecklade appar för de mest skilda ändamål.
Vad jag saknade i min bubbla var den personliga upplevelsen av ett framtidsinriktat Afrika, och den kom ifjol. Chefen för min högt uppskattade spanska kontakt inom Wikimedia Foundation visade sig leva och arbeta i Accra, huvudstaden i Ghana. Wikimedia Foundation är en föga fördomsfull organisation, och kan sålunda välja och vraka bland kunnig personal i afrikanska länder – länder som folk som jag inte förstått att leta i.
Resan till Uganda i februari öppnade mina ögon på andra sätt. Infrastrukturen fungerade väl, wifi, 4G, vägar, el. Fast väsentligare var den förändrade mentaliteten. Enskilda småproblem kommenterades med ett leende "This is Africa!", ungefär med samma självförtroende som då en finländare förklarar att vår höga placering i lycklighetsstatistiken mest beror på att vi är anspråkslösa. Ugandierna beskrev det mer utvecklade grannlandet Ruanda och det mer kaotiska Kongo utan vare sig avundsjuka, överlägsenhet eller annan onödig dramatik.
Mitt själsliga avstånd till Afrika har krympt. Det var enkelt att förbrödra sig med våra turistvärdar i Uganda. Ja, de insåg att vi vill se gorillor och schimpanser på nära håll, men de förstod också att hänsynsfullt se till att vi bär munskydd för att skydda dem från mänskliga sjukdomar. Förhållandet mellan turister och lokala värdar skiljde sig inte i jämlikhet eller maktutövning från motsvarande naturutflykter i Europa.
Ugandierna förstod vår barnsliga vurm för selfiefotografier med människoapor och spännande vandringsupplevelser, just för att de delade våra värderingar, vår nyfikenhet, vår iver. Det kändes mer jämlikt, harmoniskt och avslappnat än någonsin förr i Afrika söder om Sahara.
Speciellt gladde jag mig åt att rökförbudet var på nordisk nivå. Nästan ingen ugandier verkade röka; vi blev utsatta för tobaksrök främst av äldre europeiska turister. Och jag som trodde att tobaksbolagen levde gott på att exploatera fattiga länder i tredje världen.
Visst, jag har bara kommit med enstaka personliga upplevelser. Men Afrika är inte längre vad det aldrig har varit.
Här kan du läsa fler kolumner av Kaj Arnö.