Åbosjukan sitter i

Åbo har på många sätt utvecklats på rätt sätt under de senaste åren, och är den enda stad i landet som mina vänner i huvudstadsregionen brukar beskriva att har en stämning som i mellersta Europa.

Att man i Åbo kan känna sig som att man är utomlands, är en del av stadens dragningskraft och ”bränd” som jag tycker att man borde satsa på i fråga om turism. I fråga om alla vi som bor här permanent är det klart att det mest centrala är att satsa på välfungerande och högklassiga tjänster på båda de inhemska språken.

Daghem, skolor och servicehem som man kan lita på att inte lider av mögel- eller fuktskador, satsningar på ungdoms-, idrotts- och kulturtjänster även i förorterna är viktiga investeringar som lockar nya invånare och som håller oss gamla kvar i vår hemstad.

Under den gångna våren har Åbo stadsfullmäktige ett flertal omgångar diskuterat just vilka typer av investeringar som staden ska satsa på för att utveckla staden.

Koronakrisen har kastat långa skuggor även över den kommunala ekonomin, och det står helt klart att man även i fråga om stadens investeringar måste kunna prioritera och välja vad det lönar sig att satsa på.

Beslutet om att fortsätta beredningen av spårvagnsnätet är ett bra exempel på ett beslut som lönar sig trots koronakrisen.

Klimatmålsättningarna innebär att alla städer måste utveckla kollektivtrafiken i en riktning mot drastiskt minskade utsläpp. Spårvagnen kommer också att ha väldigt stor betydelse för hela stadsplaneringen i Åbo stad. Kring spårvägen kommer nya bostadshus och nya byggprojekt som i sin tur generar privata investeringar, skatteintäkter och arbetsplatser.

Under det senaste fullmäktigemötet behandlades ett förslag som däremot representerar något som inte är vettigt att investera skattebetalarnas pengar i. Det handlar om helheten kring bangården i Åbo som nu ska utvecklas med bostäder, kongresshotell, kontorsutrymmen, service för barnfamiljer och… en ny ishall.

Det är i sig mycket positivt att området kring bangården ska utvecklas, det har mycket potential i fråga om till exempel kultur- och restaurangtjänster. Det som däremot nu skiljer bangårdsprojektet från det sätt man utvecklat till exempel Kakola eller Slottsfältet, är att de privata investerarna som är bakom projektet, den här gången kräver att staden deltar med en investering på 30 miljoner i den nya ishallen.

Det är alltså inte enbart fråga om huruvida man ska bygga en ny ishall i Åbo centrum eller inte, utan om huruvida man ska göra det med skattebetalarnas pengar.

Att privata investerare förutsätter att staden deltar i ishallsbygget väcker stora frågor gällande projektets lönsamhet och risker.

Att fullmäktige efter omröstning dessutom gjorde ett principbeslut om att delta, fast man ännu inte har en aning om vad man ska göra med den gamla ishallen i Artukais som går på förlust, tycker jag att är närmast ofattbart.

I beslutsmaterialen konstaterar man att det mest lönsamma alternativet för staden är att riva den gamla ishallen och sälja tomten. Det innebär med andra ord att Åboborna först betalar för att riva den existerande ishallen, och sedan betalar minst 30 miljoner för en ny. En stad som vill satsa på sitt rykte som en kulturstad med en känsla av att vara utomlands kunde kanske ha prioriterat annorlunda. Speciellt med tanke på de ekonomiska utmaningar som coronakrisen för med sig, speciellt med tanke på det stora investeringstrycket.

Li Andersson,

riksdagsledamot och undervisningsminister, VF

Lokala riksdagsledamöter skriver regelbundet kolumner i ÅU