Åboländska jordbrukarna skiter inte i havet - ”Klart vi vill jobba för ett renare hav! Vi bor ju här”, säger Timo Söderholm i Pargas
Timo Söderholm slår spaden i den mjuka marken. Runt Tennäs Vestergårds rödmyllade karaktärshus, kvarn och ladugård breder åkrarna ut sig.
Här, i den nordvästligaste delen av Ålön i Pargas, odlar Söderholm höstvete, vårvete, oljeväxter och ärter. Med cirka sjuttio hektar är han ingen storbonde och vid sidan om jobbar han som fartygsingenjör.
Vilken roll lantbruket spelar för övergödningen av Skärgårdshavet och Östersjön är ändå en fråga som engagerar Söderholm.
Ålön har Erstan i väster, Vapparn i norr och Pargas sötvattenbassäng i söder. Att blunda för vad vattnet i de egna åkrarnas diken transporterar ut i hav och sjö är helt enkelt inte ett alternativ.
– Det är klart det är viktigt att vi jordbrukare gör vad vi kan och klart vi vill jobba för ett renare hav. Vi bor ju här, säger Söderholm.
Och Söderholm är inte ensam om att tycka så här.
ÅU bad nyligen jordbrukare i Åboland besvara en enkät om jordbruket och havet samt vilka åtgärder den enskilda jordbrukaren är beredd att vidta för att bidra till att jordbrukets belastning av Skärgårdshavet minskar.
Alla som besvarade ÅU:s enkät uppgav att det är viktigt att jordbrukarna drar sitt strå till stacken och alla är beredda att vidta åtminstone någon av de åtgärder som listas i statens lista över åtgärder för hur belastningen från jordbruket ska minskas.
Så här ska jordbrukets utsläpp minska
Finland har gjort upp en plan för hur fosforbelastningen från jordbruket ska minskas inom och utom Skärgårdshavets avrinningsområde.
Målet är att kunna stryka belastningen från jordbruket i Skärgårdshavet från listan över Östersjöns värsta belastningskällor.
Enligt den här färdplanen är de viktigaste åtgärderna att förbättra dikningen av åkrar och markens växtförhållanden, öka användningen av jordförbättringsmedel så som gips, strukturkalk och träfiber, främja transportern av gödsel bort från området och öka växttäcket på åkrarna.
Dikning är ett måste men också en möjlighet
Dikning är något som alla som vill odla något i Finland måste fundera på. Regn och snö gör nämligen att åkrar utan diken skulle vara alltför våta att odla i och översvämningar skulle förstöra skördarna.
Men alltför effektiva diken är inte bra för havet och vid Finlands miljöcentral vill man slå ett slag för tvåstegsdiken eller naturenlig torrläggning av åkrar. Det här innebär diken med en huvudfåra och översvämningsterrasser på bägge sidor eller ena sidan av huvudfåran.
Under tider då det samlas mycket vatten i diket stiger vattnet från huvudfåran upp på terrasserna lite på samma sätt som i en bäck.
– Naturenlig torrläggning av åkrarna beaktar miljön och inte bara agronomisk effektivitet, sammanfattar Pasi Valkama , som är forskare vid SYKE.
Fördelen med ett tvåstegsdike är att terrasserna fångar upp näringsämnen och fasta partiklar, istället för att skölja ut dem i havet eller sjön. Terrasserna gör också att vattnet i diket strömmar lite långsammare och det i sin tur bidrar till att lerpartiklar, som binder fosfor, sjunker till bottnen och rinner inte ut i havet eller sjön.
Och förutom att tvåstegsdiken har betydelse för hur stora mängder näringsämnen som åker ut i havet, har dikena betydelse för den biologiska mångfalden. Terrasserna blir attraktiva områden för gräs, buskar och blommor som samtidigt som de använder upp näringsämnen som samlas på terrasserna lockar till sig pollinerare.
Svagt intresse bland jordbrukarna
Men det finns nackdelar också: Tvåstegsdiken kräver mera utrymme än konventionella diken, det krävs professionell planering för att anlägga tvåstegsdiken och dikena kan bli dyrare att förverkliga än traditionella diken.
Hittills har det dessutom varit så att tvåstegsdikenas terrasser inte räknas som odlingsmark, vilket har betydelse för hur mycket ekonomiskt stöd jordbrukaren får.
– Men på lång sikt kräver tvåstegsdiken färre insatser av jordbrukaren, säger Valkama. De växer inte lika snabbt igen som konventionella diken och behöver alltså mer sällan rensas.
Raseborg får Finlands längst tvåstegsdike
Men hur förhåller sig jordbrukarna till tvåstegsdiken?
I Raseborg, längs med Raseborgs å, kommer man ännu före jul att börja bygga Finlands längsta tvåstegsdike. Det här diket ska bli hela 4,5 km långt och omfattar också en våtmark.
I Bjärnå byggdes ett av de första tvåstegsdikena i Finland redan år 2007.
Men ungefär där tar intresset i sydvästra Finland slut.
Vattenhushållningsexpert Ari Sallmén vid Egentliga Finlands närings- trafik- och miljöcentral säger att intresset för att bygga tvåstegsdiken är mycket litet bland jordbrukarna.
Sallmén uppger att NTM-centralen årligen tar emot ungefär trettio ansökningar om stöd för dikesbyggen och av dem gäller högst en tvåstegsdiken.
– För att bygga ett tvåstegsdike kan jordbrukaren få ekonomisk ersättning på hela 60 procent medan stödet för konventionella diken är 40 procent. Men inte ens den här moroten har hjälpt, säger Sallmén.
Orsaken är, enligt NTM-centralens uppfattning, att det går åt mer av den odlingsbara marken till ett tvåstegsdike än till ett traditionellt dike och att den här marken räknas bort från den odlingsbara areal som jordbrukaren får stöd för.
En lagändring är dock på gång beträffande stödarealerna och det är möjligt att den mark som går åt till ett tvåstegsdike i framtiden räknas in i odlingsarealen.
Vår odlare i Tennäs då, vad säger han om tvåstegsdiken? Inte nej i varje fall.
Söderholm är intresserad av alla nya metoder som undersöks och tas fram i branschen. Han följer gärna med forskningen och ser det som en naturlig del av jobbet som jordbrukare att hänga med och utvecklas.
Söderholm säger att han är beredd undersöka möjligheterna att bygga tvåstegsdiken, bygga sedimenteringsbassänger, använda fånggrödor och sprida ut träfiber på sina åkrar. Gips har han redan utnyttjat.
Men några enkla lösningar finns sällan, säger Söderholm och tar fånggrödorna som exempel.
Odlar man till exempel vete kan man så klöver i botten på åker. Då växer klövern som en matta på åkern efter att vetet har skördats. Det här förhindrar erosion och binder kväve i marken, vilket är bra.
– Men har man fånggrödor så är man så illa tvungen att plöja och har du marken svart och det regnar så rinner det nog ut näringsämnen och lera i havet. Ingenting är bara plus.
– Det viktigaste är att åkrarna är i ett sådant skick att växterna kan utnyttja alla näringsämnen till max. Då går ingen gödsel till spillo.
ÅU har tidigare skrivit om fraktfartyg som släpper ut sitt toalettavfall i Östersjön och om segel- och motorbåtar som med sitt toalettavfall bidrar till övergödningen.
Enligt experterna är det ändå inom jordbruket som de mest avgörande åtgärderna till förmån för havet finns.
Känner sig jordbrukarna utpekade?
– Nog finns det sådana som känner det på det viset. Att alltid är det lantbrukarna som man ska se på. Men jag tycker att om man själv försöker så gott man kan så behöver man inte ta åt sig, säger Söderholm.
Fotnot: ÅU skickade i månadsskiftet september-oktober ut en enkät med frågor om vilka åtgärder jordbrukaren är beredd att skrida till för att minska jordbrukets belastning på Skärgårdshavet och Östersjön. Enkäten skickades, med hjälp av SLC Åboland, ut till 45 förtroendevalda jordbrukare i Pargas och Kimitoön. Totalt fick ÅU in 12 svar.
Intresserad avatt läsa fler ÅU-artiklar? Första månaden bara 1,00 €! Klicka här.