Åbolands sjukhus – en hemvist för tolerans och medmänsklighet

Sedan år 2005 har jag jobbat som läkare på Åbolands sjukhus och följt med sjukhusets öden på mycket nära håll men ändå på avstånd från beslutsfattare.

Åbolands sjukhus är en hemvist för riktig tvåspråkighet, sådan den är då den är autentisk, välmenande och levande.

I egenskap av seniorläkare har jag kunnat uppleva hur ängsliga yngre finskspråkiga kolleger kan vara då de kommer för att göra en del av sin tjänst vid sjukhuset.

Många som har förlitat sig på sin ”skolsvenska” har varit osäkra för hur de ska klara sig.

Men senast efter tre månader är de hux flux fullärda i tvåspråkighet, skriver, dikterar och talar med patienten på patientens språk.

Och har en ny förståelse för hur det där med svenskan i Finland riktigt är.

Så länge patientunderlaget är tillräckligt, fungerar det.

En viktig förutsättning är att diktamina finns att få utskrivna på finska eller svenska helt i harmoni med patientens språk.

Själv har jag kunnat diktera allt på patientens modersmål, varav de viktigaste är de mer formella dokumenten, typ intyg (bl.a. dödsattester) och vårdberättelsesammanfattningar.

Detta är ett autentiskt uttryck inte bara för språklagens bokstav utan också för dess mening.

Om förutsättningarna för levande tvåspråkighet finns (underlag och fungerande infrastruktur), finns det inget som hindrar kommunikationen från att ske till patientens bästa på patientens språk.

Det är också av terapeutisk betydelse för patienten.

Jag vet det.

Jag har upplevt det.

ÅUCS överläkare Petri Virolainen (ÅU 14.12.2018), i likhet med sin föregångare, den legendariske Aki Lindén, visar att han förstår behovet av upprätthållen tvåspråkighet.

Frågan tycks nu gälla huruvida detta framöver ska ske inom ramen för affärsverk eller som en del av ÅUCS.

Den senare uppfattas som en hotfull gigant, och inte utan orsak.

Där Lindén och Virolainen förstår minoritetsspråkets människorättsliga värde, har det funnits administratörer som velat köra över Åbolands sjukhus organisation med bulldozer.

Det är förståeligt att motsättningar uppstår och att man tittar på Virolainens anbud med skepsis, då förtroendet för det stora maskineriet vid ÅUCS inte är alldeles hundraprocentigt, kan jag tro.

Hur frågan löses återstår att se, men innan beslut fattas – och därefter – är det klart att vi vänner av den finlandssvenska kulturen och det svenska språket måste bevisa att vi står på oss i försvaret av alla patienters rätt till god vård på sitt eget språk.

Tillmötesgående också från politikerhåll efterlyses – med en slagkraftig närservicenämnd som inte bara ”följer med” utan som tar beslut och sitter på en egen budget måtte det kunna gå vägen.

Men politikerna måste stå på sig.

Ingen förstår våra behov bättre än politikerna Olof Elenius och Kjell Wennström.

Det talas så mycket om behovet av tolerans och medmänsklig värme inom sjukvården, precis som om sådant inte skulle finnas.

På Åbolands sjukhus finns det ymnigt av båda slagen och de måste värderas och bevaras, särskilt i dessa turbulenta tider.

Åbolands sjukhus är en hemvist för tolerans och medmänsklighet, vilket återspeglas bland annat genom att vi talar med patienten på patientens språk.

Robert Paul

Läkare