Åbolands nationalsport

I dag är det åboländskt derby i fotboll, när PIF möter FC Boda i Pargas. I samma serie, i division 3, spelar också SC Wolves från Pargas och ÅIFK, FC Inter 2 samt flera andra lag från Åbo. I år finns därför en egen åboländsk liga. Om man ska utse en åboländsk nationalsport, så vinner sannolikt fotbollen omröstningen.

Tar man en titt på fotbollen i regionen, så ser det ganska olika ut på olika orter. Det gemensamma är att juniorverksamheten är stark, men ju äldre barnen blir, desto svårare verkar det vara för föreningarna att upprätthålla spelarnas motivation för fotbollen. Föreningarnas satsningar på yngre juniorer är stark, men verksamheten för ungdomar i åldern 14 till 18 verkar vara ostrukturerad och nästan nonchalant.

De flesta föräldrarna tycker att det är viktigt att barnen har minst en hobby, i vissa fall upplevs det till om med angeläget med flera fritidssysselsättningar. Redan i tidig ålder gäller det att börja träna och prestera. Man kan undra om det är ändamålsenligt att barn som är 10 år ska prestera på toppnivå eller om det vore bra att pröva olika hobbyn och grenar. Efter det kunde man successivt öka takten. I många fall går det så att barnen av någon orsak slutar, då saknas långsiktigheten.

Orsakerna till att barn i 13 till 16 års ålder hoppar av är säkert mycket varierande. Med facit på hand kan man konstatera att en stor majoritet av fotbollsjuniorerna lägger av, i vissa fall hela årgångar. Var finns analysen i föreningarna? Vad kunde man göra annorlunda, så att vi också i framtiden har spelare i herr- och damlagen? Vissa tendenser av en förgubbning av fotbollen syns redan i Åboland.

Utgångspunkterna är olika på olika orter. I Åbo, S:t Karins, Pargas och Kimitoön är förutsättningarna för att syssla med idrott olika. I Åbo är alternativen många, både beträffande grenutbudet och möjligheterna att idrotta eller spela på olika talangnivåer. En del, även från skärgårdskommunerna, beslutar att i unga år börja spela med någon klubb i Åbo. Beslutet kan säkert vara motiverat, om föräldrarna har möjlighet att agera chaufförer på deltid.

I Åbo och S:t Karins är det nästan att välja och vraka. Det finns klubbar och faciliteter. De finländska storklubbarna FC Inter och TPS lockar unga spelare, men utöver dessa finns det ett stort urval klubbar i Åbo och kranskommunerna. Åbo växer, så tillväxten är tryggad. En del justeringar inom juniorfotbollen har det ändå gjorts i Åbo under de senaste åren, då Åbo United fusionerades med ÅIFK.

I Pargas har man en stark fotbollstradition. Verksamheten är långt koncentrerad till centralorten. Pargas har relativt goda faciliteter, speciellt efter att PIF-Center öppnades. PIF har en stark organisation, med möjlighet att skaffa behövlig finansiering. SC Wolves har visat att det till och med finns utrymme för flera klubbar i Pargas. Tillväxten i Pargas är relativt stabil. Volymmässigt är fotbollen stor i Pargas, men också i andra grenar är PIF en aktör att räkna med i Svenskfinland.

Den största risken i verksamheten för PIF är att spelarna i tidig ålder söker sig till storklubbarna i Åbo. Bästa sättet att undvika detta, är att erbjuda utmaningar och möjligheter för barnen och ungdomarna i Pargas.

Kimitoön har en lite mera komplicerad situation. Av tradition har knatteligan och juniorfotbollen haft en stark ställning, men då antalet barn minskar, minskar också antalet fotbollsjuniorer. Ännu har Kimito Sportföreningen en mycket aktiv juniorverksamhet. Men redan i C-juniorsklassen uppstår utmaningar. Kimitoön står inför stora förändringar i föreningsstrukturen. Uppbyggnaden med föreningarna KSF, FC Boda och Jäntevä från Dalsbruk avspeglar situationen på 1980-talet. Spelarnas övergång från KSF:s juniorlag till FC Boda har varit utmanande. Inom Jäntevä har juniorverksamheten upphört.

För att, med krympande befolkning, upprätthålla en fungerande fotbollsrörelse behövs nya strukturer på Kimitoön. Ju tidigare man vågar tänka om, desto bättre förutsättningar har man att trygga verksamheten. De facto är läget det att det endast är tidpunkten för en föreningsfusion som är öppen, verkligheten sköter resten. Vidare måste Kimitoön bestämma tidpunkten för när man i samarbete mellan kommunen och föreningarna eller den ”nya” föreningen bygger en fullstor konstgräsplan, samt utser en klar huvudarena.

Trots utmaningar och nya konstellationer kommer Åbolands nationalsport att rulla vidare. Bollen är hos föreningarna, som har många aktiva, flitiga och motiverade funktionärer och spelare. Det måste satsas på att flera juniorer fortsätter och blir seniorer.

Om inte annat, så kan det löna sig att ta en paus från den ibland hektiska vardagen, kolla in matchprogrammet och bänka sig för att titta på Åbolands nationalsport. Det här gäller även alla med dubier om idrott överlag och speciellt fotboll. Det kan tidvis vara hälsosamt att utsätta sig för nya upplevelser.