Åbo snart 800 – men är det mest bara en siffra?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Att bära landets äldsta stadstraditioner – berättigar det inte oss att förvänta att man inte minst just här slår vakt om det (ringa) som bevarats?
Att ansvarsfull urban utveckling, inte borde – inte får – innebära alternativlöst förstörande av enskilda äldre byggnadslager.
Vi får väl lov acceptera att utom slottet och domkyrkan har ingenting egentligen bevarats av den medeltida trästaden och att av det som kvarstod efter storbranden, med undantag av Hantverkarmuseet och Gjörwells akademihus, i dag är rätt marginellt.
Nu hotas den synligaste företrädaren för nyklassicismen i vår stad att förstöras.
Dagens Åbo vilar stadigt på den stadsplan som C. L. Engel (1778–1849) ritade på resterna efter branden 1827 och mycket med brandfaran i åtanke. Det är snart ett 200 års minne.
Stadsbranden hade föregåtts av förlusten av ”huvudstadskapet” och strax efter också av universitetet till Helsingfors.
Att just arkitekten C. L. Engel valdes att planera återbyggandet kan man anta att hade ett betydande inflytande på den blivande stadsbilden, inte så mycket genom sina egna enskilda Åbo arbeten, utan mera indirekt på de talrika byggnadsritningar som under de följande årtiondena formade staden genom de lokala arkitekterna och byggmästarna.
Engel hade studerat vid den på sin tid högt uppskattade Berliner Bauakademi.
Senatstorget med universitetet och omgivande byggnader samt centrumplanen är ju bestående monument över Engels förmåga med utgångspunkt i ett Helsingfors med sin då nästan hälften mindre befolkning än Åbo.
I Åbo hann Engel inte själv rita mer än en handfull enskilda byggnader, av vilka den mest spektakulära utan tvivel är S:t Alexandras kyrkobyggnad på övre sidan av salutorget.
(Övriga bevarade kan anses vara teaterfasaden, Teologicums hörnbyggnad och Obsis från åren före branden).
Engels rotundaformade vackra empirekyrka fick tomten, vilken i arkitektens egen stadsplan varit avsedd för ett rådhus, men som rådmännen ansåg staden sakna medel för att uppföra.
För ett antal år sedan beslöt man som bekant, efter år av överväganden för och emot, att tillåta byggandet av betydande underjordiska parkeringsplatser under salutorget, vilket har vilat på flera tiotal meter djupa lerlager.
Bortforslandet av de här tusental kubikmeter lera har, inte oväntat, föranlett förskjutningar i de omgivande byggnadernas grunder.
Kyrkobyggnaden har sedan 1840-talet stått orubbad på sin bjälkförsedda stenrust, tills de omgivande lermassorna nu börjat förskjutas med sprickbildningar i väggar och valv som följd.
Nu förefaller det som om ingen skulle ansvara för skador, som drabbar helt utomstående part, genom byggnadsarbeten, vilka utförts med tillstånd och under övervakning av kommunala och statliga myndigheter.
I tidningen läste vi härom dagen att stadsstyrelsen nekar sitt ansvar. Bolaget som byggt torgparkeringen rycker likaså på axlarna.
För en utomstående som mest oroar sig för stadsbilden, känns det ändå litet upprörande att den lilla grekiskortodoxa församlingen i Åbo lämnas ensam med kostnaderna för (förutsebara?) skador på denna Engels oersättliga kulturskatt.
I en riktig kulturstad skulle ansvarsfrågor, i synnerhet i förhållande till utomstående part ha lösts innan man petade i leran.
Mot den här bakgrunden kan man stillsamt fråga sig hurudan den snart jubilerande stadens kulturmedvetande i verkligheten är och vad som kännetecknar dess visuella identitet i dagens ”förtätade” nybyggnads- och planeringsklimat.
Två märkesår: 2028 stadsplanens 200 år och 2029 ”grundandets” 800 år.
Bara siffror så länge det inte finns någon substans – en smula kulturansvar.