Åbo Akademi besudlar bilden av sig själv och av studerandena

Nyligen planerade en studentförening vid Åbo Akademi i samarbete med Svenska Yle arrangera en paneldebatt som skulle ske i en av universitetets lokaler den 19.11. Den 4.11 kunde man läsa i Åbo Underrättelser att tiotals individer – såväl lärare som studerande - ur fakulteten för humaniora, psykologi och teologi hade författat ett upprop med krav om att paneldebatten skulle portas. Uppropet skickades till rektor Mikko Hupa samt hans ledningsgrupp och den 5.11 meddelade Mikko Hupa hans beslut att paneldebatten inte skulle tillåtas ordnas i ÅA:s lokaler.

Mikko Hupa motiverade beslutet med att universitetet inte accepterar kränkande behandling av någon form. Seminariearrangörerna betonade emellertid (HBL 5.11) att det finns ingen avsikt med paneldebatten att kränka någon. Man kan då fråga sig hur Mikko Hupa visste att den framtida debatten som ännu inte skett skulle innehålla kränkande behandling. I ett mejl 9.11 addresserat till samtliga studeranden och anställda förklarar Hupa vidare att seminariet var ”för ensidigt och vinklat”.

Bettina Sågbom från Yle kommer vara moderator i debatten. Hon har sagt (IS 7.11) att det hade bjudits in debattörer av avvikande åsikter till paneldebatten men att dessa tackat nej. Seminariearrangörerna har alltså inte bara ingen avsikt att kränka någon utan även en strävan efter debattörer av olika åsikter. Trots det har individer kommit fram och kallat uppmärksamhet till att de känner sig kränkta och seminariet ses som ensidigt och vinklat.

En mångfald av åsikter har länge setts som en förutsättning av utveckling och bildning. Om man inte kan bemöta andra teser så är det tvivelaktigt hur man kan påstå att ens egna teser är överlägsna. Har man inte klarat av – eller har man rentav vägrat – att bemöta andra åsikter har resultatet konsekvent varit att de andra åsikterna får stå oemotsagda. Så har det varit länge fram tills nu. Av universitetsledningens agerande att döma har nu kränkthet större makt än debatt.

Av alla uttalanden som Mikko Hupa gjort den senaste veckan så är det den punkten som repeterats allra mest och hamrats in likt ett mantra: ingen får kränkas. Ingen får kränkas. Ingen får kränkas. Man kan undra om någon ens har tagit sig tid till att reflektera över vad det innebär att ingen får kränkas. Vad är kränkthet? Hur mäter man det? Om den påstådda kränkaren inte har någon avsikt att kränka, var drar man då gränsen? Drar man en gräns överhuvudtaget? Varför får ingen kränkas?

Vad är det för fel på de klarlagda reservationer på yttrandefriheten som redan finns lagstiftade? Våldsuppviglande, förtal, hot och hets mot folkgrupp utgör en mycket tydlig gräns av yttrandefriheten. Men universitetet vill tydligen inte nöja sig där. Kränkthet är nu också något oacceptabelt. Ingen vet exakt vad det innebär eller hur man definierar det. Det kan ske närsomhelst beroende på om individer vill påpeka att de känner sig kränkta i upprop och namnlistor. Det beslutas om arbiträrt i rektorns ledningsgrupp.

Bilden av universitet är för många en viktig institution där tonåringar mognas till vuxna. Det är en bild av en plats där samhällets unga lär sig kliva ur sin osäkerhet och bemöta det de räds och lära sig argumentera för vad de tycker. Det är en bild av en plats som människor går in i som osäkra ynglingar men kommer ut ifrån som bildade vuxna. Det är en bild av en plats där människor lär sig se det främmande – som ofta är skräckinjagande – i vitögat och får en chans att bemöta det och bekanta sig med det. Det är en bild av en språngbräda från ungdomen till arbetslivet, där barn blir till värdefulla kompetenta medborgare som bidrar till samhället.

Universitetsledningens agerande har besudlat den bilden. Och när universitetets bild besudlas, besudlas även bilden av oss som studerar här. Studerande och personal torde vilja vara stolta över att visa sitt universitet på sin meritförteckning. Istället kan nu universitetets namn ge skam snarare än stolthet. När arbetgivare läser i meritförteckningen att vi är från ÅA och tror att vi kanske inte ens klarar av att vistas i samma byggnad som människor vi inte tycker om – hur kan vi då ses som kompetenta och värdefulla medarbetare? Vem vill anställa en person som har blivit lärd att sålänge man känner sig kränkt och vägrar ta debatten så går det bra när det är skarpt läge?

Vad som är ännu långt värre än besudlandet av både universitetets egen bild och bilden av oss studerande, är besudlandet av bilden av det finska samhället. Yttrandefriheten är den viktigaste demokratiska värderingen vi har. Mänskligheten har i all känd historia löst konflikter genom våld och krig. Tack vare principer som demokrati och yttrandefrihet har vi på senare tid långsamt börjat lära oss att lösa konflikter genom samtal och diskussion istället. Med dessa principer straffar det sig att vägra stå upp för sin åsikt och inte ta debatten. Kommer du inte att säga emot dem du inte håller med så kommer de stå oemotsagda.

Om däremot de skattefinansierade universiteten i samhället väljer att frångå dessa principer kommer läran vara att det lönar sig att inte ta debatten. Om ingen tar debatten så är ju debatten ensidig, kränkande och vinklad – så då kan man ju förbjuda den. Då är det läge att reflektera över vad alternativet kommer att vara när konflikter slutar lösas genom debatt.

Carl Nordenbrink, studerande vid Åbo Akademi

Markus Finell, studerande vid Åbo Akademi

Conny Westerlund, studerande vid Åbo Akademi

Raymond Stenman, studerande vid Åbo Akademi

Emil Jankes, studerande och anställd vid Åbo Akademi

Victor Nielsen, studerande vid Åbo Akademi

Sofia Rappe, studerande vid Åbo Akademi

Niclas Bergström, studerande vid Åbo Akademi

Jan-Anders Cederberg, studerande vid Åbo Akademi