ÅA-rektorn är borta, men underskottet kvar
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Åbo Akademis ekonomiska problem är i princip samma som i hälsovårdssektorn: Kollektivavtal höjer lönekostnaderna, och fler personer anställs men mera pengar kommer inte in.
Hur höjda lönekostnader ska finansieras är inte (det aggressiva) fackets problem, utan arbetsgivarens.
Då Finland många år haft ekonomisk nolltillväxt, måste den offentliga sektorns arbetsgivare antingen få mera (lånade) pengar, eller så minska på personalen och höja arbetsproduktiviteten.
Då jag i tiden satt i ÅA:s styrelse balanserade salig Roger Broo ekonomin skickligt med fast hand.
Professorkåren var ofta kritisk (vem vill höra att man är överresurserad?) men lyckligtvis fanns det då även andra sparmöjligheter, man kapade till exempel de årliga grundanskaffningsanslagen.
Via ökad extern finansiering fick vi inom tekniksektorn ändå nya apparater.
I min forskning deltog bland andra Nokia, Imatran Voima, och Stiftelsen för teknikens främjande.
Men nya finansieringsproblem uppstod, och för tio år sedan sparade ÅA med "naturlig avgång" genom att dra in tjänster i samband med pensionering.
Forskningen drabbades då hårdare än förvaltningen eftersom de pensionsfärdiga till största delen var forskare.
Senare sparades med att placera naturvetenskap och teknik i gemensamt hus med Åbo Universitet.
Men de senaste åren har ekonomin vanskötts.
I stället för att omedelbart kompensera löneförhöjningar med personalminskningar/nyanställningsförbud, har man tillåtit underskott på flera miljoner varje år.
Man räknade väl med att professorerna inte protesterar mot nedskärningar utanför deras revir.
I år tvingas ÅA därför minska utgifterna med hela fyra miljoner euro.
Samtidigt har man (vem?) hittat på en radikal omorganisering genom att gå ner till två fakulteter. Dessutom avlivas hjälpfunktioner som Språktjänst, som har ringa vetenskapligt värde, men är av stor betydelse för studenterna som behöver språkkunskaper i arbetslivet.
Man räknade väl med att professorerna inte protesterar mot nedskärningar utanför deras revir.
Professorerna känner sig med rätta spelade i offside.
Organisationsförändringar borde absolut diskuteras öppet i god tid och alternativa modeller utvärderas.
Då kunde professorskårens kompetens och ansvarskänsla utnyttjas.
Det är ett gemensamt intresse att rädda högskolans ekonomi. Åbo Akademi behöver ingen politbyrå.
Med tanke på det allvarliga ekonomiska underskottet, som rektorn inte är skyldig till, är hans påstådda jäv endast Gefundenes Fressen för skvallerkärringar.
Det är bisarrt att försäljningen av en fjorton år gammal (skrot)bil körd 355 000 km ger tidningsrubriker.
Alla känner alla i akademikomplexet och många är nära vänner även på fritiden.
Den som aldrig är jävig i personalfrågor må kasta första stenen.
Att i offentligheten spekulera över "arten av relation" mellan rektorn och en kompetent person som avancerade i organisationen, är en pinsam bottennotering.
Lever vissa på 1800-talet?
Mikael Lindfelt har min sympati.