ÅA-psykolog: Inget tvivel om att vanliga män är problemet
Kampanjerna #metoo och "dammenbrister visar att trakasserier och övergrepp mot kvinnor inte handlar om enskilda fall.
ÅU bad rättspsykologen Jan Antfolk vid Åbo Akademi att ge sin syn på problemet.
Kampanjerna har avslöjat allt från sexistiska uttalanden till grova övergrepp. Finns alla män på samma skala eller ska man inte bunta ihop misogyna med våldtäktsmän?
– Det man vet är att män som begår grova övergrepp ofta gör sig skyldiga till lindrigare, även om det finns en mindre grupp som enbart begår de förstnämnda. Vad gäller populationen i stort så stöder forskningen att många män gör över gränsen för vad som är acceptabelt beteende. Det finns inga exakta siffror eftersom det är svårt att avgöra var gränsen går. Det samma gäller för siffror om sexuella övergrepp, också de är baserade på bristfällig data. Det är trots allt vanligare att män begår övergrepp mot kvinnor än tvärtom, den uppgiften är tillförlitlig.
– Rapporteringen om övergreppen har inte förvånat mig. Det är det här som händer när vi går från en tystnadskultur till att börja prata om övergrepp. Det blir emotionellt men jag tror att få är förvånade. Det som kommer fram avslöjar den kultur som funnits och visar att det är ett förhållandevis brett fenomen. Förutom att varje individuellt fall är jobbigt så tvingar bredden samhället att ta det här på allvar.
Hur skulle du som psykolog närma dig det här problemet?
– Frågan är om vi har att göra med en subkategori av människor som trakasserar oavsett situation eller om det är fråga om situationens inverkan. Generellt sett kan vi inte säga att det handlar om avvikande individer. Det finns förstås personer med antisocialt och narcissistiskt beteende bland förövarna men de flesta uppfyller inte kriterierna för de beskrivningarna. Vad vi har att göra med är oftast vanliga män, vilket också säger något om hur allvarligt problemet är. Däremot spelar situationen en roll. En nyligen utkommen studie visat att män med makt har en förhöjd tendens att begå övergrepp. Risken är speciellt förhöjd om männen i övrigt saknar attribut som gör dem populära bland kvinnor. När de sedan får makt så kanske de tror att makten i sig gör dem attraktiva. Om den andra parten inte delar den synen uppstår en konflikt. Maktaspekten förklarar också varför många av de rapporterade fallen kommer från arbetsplatser. Där har män fortfarande, även om det blivit jämlikare, ofta makt över kvinnor och på arbetsplatsen syns maktstrukturerna tydligare.
Hur ska man förstå att det i de flesta fall handlar om män som beter sig så här?
– Det biologiska är svårt att separera från det sociala. Det man med säkerhet vet, är att det finns en observerbar könsskillnad i att män, generellt sett, har en lägre trösklar på denna punkt. Det är en förutsättning för problemet. Jag tror att det är så djupt rotat att män har svårt att föreställa sig hur deras beteende upplevs av den motsatta parten. De har svårt att sätta sig i en position där deras beteende upplevs som kränkande.
Förutom makt, finns det andra sociala situationer som spelar in? Till exempel något så alldagligt som grupptryck?
– Socialiseringsprocesser är viktiga. Här visar kampanjerna att vi är på väg i rätt riktning. Ganska mycket har hänt de senaste tio, tjugo åren. Socialiseringsprocessen bygger på hur andra beter sig. Därför är det viktigt att diskutera det här med barn i en tidig ålder, till exempel med sjätte- och sjundeklassare.
Hur långt ner i åldrarna går det här beteendemönstret?
– Frågan är när ett barn kan anses trakassera ett annat. För offret är det enklare att se problemet, men troligen är det svårt för yngre barn att reflektera över sitt beteende på ett sätt som kunde kopplas samman med att trakassera. Det vi vet är att risken för att utsättas för sexuella övergrepp ökar med åldern. En femtonårig flicka löper större risk för att bli utsatt för övergrepp än en femårig flicka. Orsaken är sannolikt att de flesta män inte upplever barn som sexuellt attraktiva. Störst risk för att bli utsatta för övergrepp har unga kvinnor i tjugoårsåldern, men också yngre flickor och äldre kvinnor är potentiella offer.
Samhällsutvecklingen har väl alltid inneburit att gamla värderingar, som lämnas därhän, under en period existerat sida vid sida med nya?
– Det som ansågs oproblematiskt tidigare ses som problematiskt nu, men samtidigt är det svårt att uppdatera det egna beteendet. Det kan också vara så att män ser hur fel deras beteende är men försöker berättiga det och minimera konsekvenserna. En misogyn begår kanske inte övergrepp men vill relativisera problemet med övergreppen. Intressant är att forskning visar att sexuell upphetsning påverkar ens normala moraluppfattning. Vi kan koppla det till övergrepp. Det är svårt att komma åt den sexuella upphetsningens påverkan men vi kan åtminstone tala öppet om problemet och påverka socialiseringsprocessen i rätt riktning.
Om många män går över gränsen för vad som är ett acceptabelt beteende, betyder det att alla män hyser sådana tankar?
– Det är svårt att ge ett entydigt svar på hur många som hyser sådana tankar. Egentligen är det inte hur män tänker som är problemet utan snarare deras beteende. Även om vi kan hoppas på att män också börjar tänka mera exemplariskt är det viktigare att de som hyser sådana tankar kan hindra beteendet. Det positiva nu är kampanjerna. Det gamla är det som föregick – att vi inte talade om det här. Faktum är att det finns en positiv utveckling på flera fronter. Offerstudier visar att antalet övergrepp halverats under de senaste tjugo, trettio åren. Kampanjerna är ett tecken på att vi jobbar med problemet.
– Utvecklingen går inte alltid rakt framåt men kan också vara snabb, inte minst tack vare den juridiska processen. Till exempel efter att barnaga förbjöds är det numera ovanligt att föräldrar slår sina barn. Man kan fråga sig om lagen påskyndade en samhällelig förändring eller om den förändringen förde med sig en lagändring men det är ett exempel på en relativt snabb process.
Vad skulle du säga om en läsare tycker att den här intervjun handlade om att flytta ansvaret från förövaren till psykologiska mekanismer eller sociala orsaker?
– Som forskare i psykologi försöker vi förstå vilka riskfaktorer som finns, och på så sätt är undersökningen opersonlig. När vi tittar närmare på en situation har brottet oftast redan begåtts, och vår uppgift är inte att döma förövaren utan att förstå fenomenet. Men moraliskt så ligger ansvaret alltid på förövaren och aldrig på offret.