ÅA-disputand: Genomtänkt musik kan få sportpubliken att återvända

När Jakobstadsbon Kaj Ahlsved i mitten av 2000-talet flyttade till Åbo för att studera musikvetenskap gick han och såg TPS spela ishockey.

Ahlsved, som hela sitt liv gått på fotbollsmatcher, slogs av den enorma mängd musik och reklamer som strömmade ur Åbohallens högtalare.

– Det var ett helt annat ljudlandskap på en ishockeymatch, med mycket mera inspelad musik än på fotboll.

I början var det ovant, inte minst med den mängd reklam som också pumpades ut.

– Först kände jag irritation över att man inte kom undan all information, som också kom via skärmarna i taket. Men irritationen berodde väl till stor del på att mina preferenser kom från fotbollen, funderar Ahlsved.

Snart väcktes intresset att forska i det ovanliga ämnet. Först blev det en pro gradu-avhandling om ljudlandskapet vid TPS ishockeymatcher.

Och nu, på fredag, disputerar Ahlsved med en doktorsavhandling där han i främst studerat inhemska ligamatcher i hockey, fotboll och boboll.

Han konstaterar att det också finns saker som förenar ishockeyn och fotbollen i Finland.

– I båda sporterna eftersträvar man att hejaklackar är på plats och sjunger. Men då kan det uppstå en konflikt mellan musiken som dj:n spelar i högtalarna och klackens sång.

I kontrast till det här finns det låtar som är intimt sammankopplade med klubben och förenar alla med till exempel en TPS-identitet, säger Ahlsved.

– I TPS fall är det låtar som ”Hunajata” och ”Tepsi tekee kohta maalin”. De har en speciell status i klubbgemenskapen och engagerar därför en betydligt större del av Åbopubliken. Men man kan förstås inte spela dem hela tiden.

Efter att Ahlsved i tiderna började studera matchmusiken har vissa förändringar skett med den. Förr spelade arenans dj ofta musiken från cd-skivor.

I dag, med musiken på datafiler, är det mycket enklare för dj:n att snabbt anpassa musiken till det som händer på planen.

En annan sak som Ahlsved noterar är hur låtarna i sport-tv-spel som Fifa och NHL ofta snabbt börjar spelas också på de riktiga arenorna.

Påverkan går också åt andra hållet: musiken som spelas på NHL-matcher influerar tv-spelen.

Och sedan finns pappersklapporna eller ”piskorna”. Alltså de där vikta pappren som publiken i många hallar började smattra med för några år sedan.

– De har sänkt tröskeln för publiken att delta i evenemanget med ljud. I dag finns de på många ställen, medan andra tar avstånd från dem. De kan skapa spänningar mellan den stående hejaklacken, som ser klapporna som främmande element, och den sittande publiken. Det kan man se till exempel i diskussioner i sociala medier.

Ahlsved har också besökt bobollslaget Vimpelin Vetos matcher i Vindala, drygt åtta mil sydost inåt landet från Jakobstad.

På bekvämt avstånd för forskningsbesök, men samtidigt långt från den finlandssvenska läktarverkligheten.

– Där spelar man mycket äldre finsk musik – ”Dirlanda”, Frederik, ”Charlie Brown” och så vidare. Bobollsligan har riktlinjer som bland annat handlar om finländskhet och familjecentrering, men klubbarna måste inte följa dem slaviskt, säger Ahlsved.

När jag frågar om han kan ge exempel på bra och dålig musikanvändning på arenor ger han ett övergripande svar.

– Alla arenor är inte akustiskt fördelaktiga. Med bra ljudanläggning i en ishockeyarena kan det bli en bra show, men har man dålig utrustning kan det bli bastungt och högljutt.

– På innebandy och volleyboll, som inte har samma teknologiska förutsättningar, kan ljudet gröta till sig ordentligt. Där har man inte riktigt hängt med när det gäller de yttre förutsättningarna. I Sverige ligger man före till exempel i innebandyn, också när det gäller att utnyttja video som en del av showen.

Jag konstaterar att jag själv är ganska konservativ när jag går på fotboll, och kan irriteras av om det spelas musik under matcher och till exempel reklamer vid hörnor.

– Jag kan förstå irritationen, säger Ahlsved. Att spela musik vid hörnor och frisparkar bryter inte mot några egentliga regler. Men det är inte så vanligt att använda musik så i fotboll, och det kan upplevas som att man bryter mot en oskriven regel. ”Så här ska man inte göra!”. Musiken förknippas med ishockeyns musikkultur.

Att musiken länge haft en större roll på hockeymatcher beror, säger Ahlsved, mycket på att det finns många korta spelavbrott i en hockeymatch.

– I Nordamerika började man fylla avbrotten med musik, först med en organist. Fotbollen har inte lika många och inte samma typ av avbrott, och då blir det mera framträdande om man spelar musik i dem. Om man vid hörnor försöker koordinera publiken med musik sticker det ut. En hejaklack går eventuellt inte med på att styras så.

Vilka lärdomar kan klubbarna ta av din forskning?

– Jag tycker klubbarna borde diskutera mera, med sina musikansvariga och hejaklackarna, hur man kan undvika konflikter och ge plats åt varandra. I hela organisationen borde de diskutera vad syftet med musiken är – allt från ljudnivåer till vilken musik man spelar långt före match. För musiken spelar en stor roll i paketeringen av evenemanget. Man ska inkludera den musikansvariga, och inte bara tänka att ”nån sköter det”.

Ahlsved säger att även han på fotbollsläktaren hör till puritanerna, som personligen uppskattar det vackra i en hejaklack.

Han har gett respons till Jakobstadsklubben Jaro om hur musiken på matcherna. Det funkar rätt bra nu, säger han, med exempelvis entrémusik, målmusik och en låt efter matchen.

Klubben har en skild låt som spelas efter segrar.

– Jaro har i och för sig inte vunnit så mycket den senaste tiden! Men överlag ska man tänka på att evenemanget inte är slut när matchen är slut. Det tar ganska lång tid innan publiken lämnat arenan. Man kanske nyss upplevt en svidande förlust, men med musik kan man skapa känslor av samhörighet som kan bidra till att man går på match igen.

Ahlsveds doktorsavhandling i musikvetenskap vid ÅA heter ”Musik och sport: En analys av musikanvändning, ljudlandskap, identitet och dramaturgi i samband med lagsportevenemang”. (Den kan läsas här!) Disputationen är fredagen den 24 november klockan 12 i Sibeliusmuseum, Biskopsgatan 17 i Åbo. Opponent är docent Dan Lundberg, arkivchef och överbibliotekarie vid Statens musikverk, Stockholm, Sverige och kustos är professor Johannes Brusila, ÅA.