"2 729 övningskvällar bildar ett pärlband mellan 1948 och 2018"

När en kör fyller 70 år betyder det åtminstone det här: Under 2 729 kvällar – så många blir det på ett ungefär om kören övat en gång i veckan under terminerna i 70 års tid – har tio, tjugo kvinnor och en dirigent skyndat fram längs Åbos gator för att stråla samman till körövning. Efterkrigstidens 1948, studentrevoltens 1968, högkonjunkturens 1988, finanskrisens 2008 likaväl som klimathotets och den svajiga världspolitikens 2018.

Det betyder också det här: I 2 729 kvällar har tio, tjugo kvinnor prioriterat körövningen framför allt annat som en kvinna mitt i livet har att ta sig an. Morgondagens arbete, högarna med osorterad tvätt, barnens läxor, eller bara känslan av att vilja lägga sig på soffan och inte göra något mer för dagen.

Det är ingen självklarhet att en kör eller en förening ska hålla ut och hålla ihop i 2 729 kvällar. I all synnerhet som den enda resurs man har att förfoga över är människor mitt i livet. Det kollektiva och regelbundna står inte så högt i kurs just nu. Det är många anrika körer och föreningar som tvingats lägga ner. ”Om det kom en värre influensa slogs hela föreningens verksamhet ut”, sa någon i en ny studie av föreningar som avslutat sin verksamhet.

Det krävs ett stort inslag av seghet och ren vilja för att en kör ska hålla ut i 70 år och 2 729 övningskvällar. Det gäller att rida ut svackor i medlemsantalet, konserter som gick åt pipsvängen och randiga körscarfar som framkallar migränanfall.

Men bara seghet räcker inte. En kör som tagit sig genom 2 729 övningskvällar och dessutom klarat av att förnyas har något annat.

Det är inte alldeles enkelt att sätta fingret på vad ”något annat” handlar om. Det handlar förstås om sång och musik, om medryckade repertoar och inspirerande dirigenter, men i minst lika stor utsträckning om mellanmänskliga mekanismer.

En första och självklar förutsättning för att en kör ska överleva 2 729 övningar är att det tillräckligt ofta kommer in tillräckligt många nya sångare.

Min egen väg in i kören gick via ett kaffebord och ett lite slumpartat samtal med två bekanta. Och så kan man spåra enskilda sångares väg in i kören till andra kaffebord, till ett lärarrum, till dagisets tambur och till medlemmarna som utan att tänka på det fungerar som körens ambassadörer och talangscouter.

Den andra förutsättningen för att överleva 2 729 övningar är att det finns tillräckligt många stöttepelare. De som lyckas prioritera körövningen nästan varje vecka. De som tränar sin stämma medan de kör bil. De som åtar sig styrelseuppdrag, ordnar lotteri, hittar på överraskningar och har med sig extra smörgåsar i väskan.

En tredje förutsättning är att körens stöttepelare uppfattat det som självklart att alla andra också kan bli stöttepelare. Genom åren har kören haft särskilt stor betydelse för kvinnor som befunnit sig i ett brytningsskede. Nyinflyttade till Åbo. På tröskeln mellan studieliv och vuxenliv. På väg in i arbetslivet igen efter en föräldraledighet. En finskspråkig på väg in i det svenska.

En fjärde förutsättning - och här talar jag i högsta grad i egen sak – är att det funnits en öppen och välkomnande inställning också till oss som kommit och gått. Vi som sällan orkar öppna ljudfilerna mellan övningarna, vi som tycker det är jobbigt att fundera på en lämplig turkos accessoar till konserten. Vi som efter en tid flyttas över till listan över passiva sångare, men många år efteråt bevarar en stark samhörighet med kören.

2 729 övningskvällar bildar ett pärlband mellan 1948 och 2018. Det är världens enklaste, men samtidigt världens svåraste mekanismer som fått det att hålla ihop – att människor blir sedda och har en meningsfull uppgift.

Det gäller överallt där den enda resurs man har att förfoga över är människor mitt i livet som har en massa andra saker att tänka på.