Artig eller konflikträdd? – ”Här kan det tilläggas att man i Sverige börjat se konflikträdslan som ett problem”
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Hejande, duande i Sverige tyder på att språket under vår tid blivit intimare, men intimiteten måste spädas ut för att inte bli stötande. Nån rakt på sak finländare tycker de fejkar när de blir mångordiga och artiga på ett personligt sätt. Nej, de gör sig inte till. Bakom allt finns en konflikträdsla.
Låt oss betrakta hur den rikssvenska studenten bemöts då hen kommer till handledaren med sitt ganska medelmåttiga examensarbete: Hej, ditt arbete är toppen, välfunnen teori och ett gott resonemang. Men kanske du ändå skulle titta lite till materialet. I klartext: Materialet är uruselt men det andra kan väl duga!
I Finland: Avhandlingen godkänns bara du utökat materialet.
I det rikssvenska samtalet ska stämningen vara god på ytan, vilket ska göra livet lättare. Man accepterar till synes varandras ståndpunkt. Men hur långt kan man dölja sitt missnöje i yrkeslivet?
En professor i Sverige fick en gång in ett examensarbete med ett så virrigt språk att han inte kunde ta ställning till själva innehållet. Vilket han oklokt nog också meddelade studenten. Varpå studenten anmälde honom till högre instans för bristande respekt i handledningen.
Professorn visste inte om han skulle skratta eller gråta. Borde han ha formulerat sig annorlunda? Kanske kom professorn från Finland?
Här kan det tilläggas att man i Sverige börjat se konflikträdslan som ett problem. Man tycker cheferna är för konflikträdda. I skolan vågar läraren inte ställa raka krav.
Är då den personliga kringgående artigheten något fel?
Knappast, men det förutsätter att båda parterna tänker på samma sätt, har samma bakgrund. Så är det sällan i dag med migration och amerikanska modeller. Sättet att tala förändras.
*
Men i Finland finns det också drag i talet som härrör sig från en gammal konflikträdsla eller försiktighet. Begäran framställs ofta mycket ödmjukt: Int sku du kunna ge mig den där tidningen? Svaret ska ju vara: Visst, här. Ibland får jag lust att svara ordagrant med ett Nej, varför skulle jag det? Ett sådant skämt skulle inte falla i god jord.
I kommunikationsteori talar man om ansiktshotande talakter. I nekande frågor ger man motparten en möjlighet att svara nej utan att ”tappa ansiktet”. Nå, nekandet har bleknat men uppfattas ändå som lite artigt.
I den gamla finska kulturen fungerade också tystnad som ett medel för att undvika konflikter, den goda tystnaden. Eller som västnylänningen formulerar det: Bäst att it säj någå så ha man ingenting sagt!
Här kan du läsa fler kolumner av Leif Höckerstedt.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.