Är en hamburgarmåltid viktigare än ett svältande barn?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Häromdagen knackade en ung man på min dörr. Han visade sig vara en student från Åbo Akademi som samlade pengar för en organisation som stöder ungas mentala hälsa på olika sätt. ÅA-kopplingen kan ha bidragit till mitt positiva beslut. Den initiala reaktionen i en sådan situation är väl att tacka nej – artigt eller mindre artigt.
Det är förstås ett värdefullt arbete, både det dessa moderna dammsugsförsäljare gör och värdefullare är försåts det arbete som organisationer som Röda Korset, Läkare utan gränser, Unicef med flera gör. Det är säkert svårt att få donationer till dessa organisationer trots att de ofta sköter uppgifter som staten inte klarar av, det inte finns politisk vilja för eller otillräckliga lokala resurser.
När studenten beskrev vad allt fint organisationen gör för de ungas mentala hälsa slog det mig hur sällan jag egentligen reflekterar över vad jag inte lägger pengar på. Det är en annan sak att aktivt köpa lokalt eller organiskt eller gå klädd i hampa eller läder – då bygger man och visar upp sin identitet. Vem vi är reflekteras i vad och var vi konsumerar, är det böcker i Suomalainen eller en liten specialaffär, är det fotboll eller hockey, äter vi på snabbrestaurang eller restaurang.
Vi är inte längre vad vi äter, vi är vad vi konsumerar.
Det finns en hel del forskning som visar på att vi de facto konsumerar enligt vad vi värderar – till och med till den grad att de påverkar hur olika märken av läsk smakar för oss. I den finska värderingsprofilen toppar värderingar som tillit, omsorg, och rättvisa. Välgörenhet skulle därför vara ett naturligt sätt att uttrycka de finska värderingarna. Ändå verkar inställningen mot välgörenhetsorganisationer vara relativt reserverad. Sällan ser man någon på domkyrkotorget söka sig till de otaliga ”feissare” som huserar där.
Statistikcentralens data visar att det finns mer än 1 000 000 finländare som förtjänar över 40 000 euro i året. Som kontrast rapporterar Unices cirka 80 000 finländska månatliga donatorer.
Det finns pengar men kanske ändå inte vilja. De pengar som vi sätter på en kväll på krogen eller en middag på restaurang kunde vi använda för att köpa vacciner mot mässling och skoltillbehör för en hel klass i områden där egna möjligheter att finansiera och organisera sådan verksamhet inte finns.
Det verkar som att vi värderar vår egen kortvariga tillfredsställelse – som dessutom ofta är rentav skadlig för oss – över ett långvarigt arbete för att minska på orättvisorna ute i världen.
Kan det vara så att vi har haft det så bra så länge att vi glömt bort andras nöd? Har det blivit ett abstrakt koncept som nog finns i vårt kollektiva minne som ett obskyrt eko av mellankrigstiden men utan en förankring i vår verklighet?
Tyvärr har det visats gång på gång att nöd är något vi inte kan drömma bort trots de otaliga sätt vi kan fly verkligheten idag – eskapism om något är kännetecknande för vår tid. I stället för månatliga donationer har vi en tendens att prenumerera på olika streamingtjänster som hjälper oss att glömma de tråkiga realiteterna där bortom soffans trygghet – vi flyr undan krig, svält, och klimatförändring, som dammsugning och att skriva kolumner in i TV:ns underbara värld.
Nästa gång då du blir kontaktad av en pålitlig välgörenhetsorganisation för en donation utmanar jag dig att fundera vad en tjugolapp betyder för dig i praktiken. Kan vi verkligen värdera ett par godispåsar eller en hamburgarmåltid mer än att någon undviker svält eller lär sig att läsa?
Här kan du läsa fler kolumner av Johnny Långstedt.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.