Är det värt att skydda demokratiska värderingar?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Den moderna förståelsen av termen ”demokrati” skiljer sig från den antika, klassiska. ”Demos”, folket i antiken, var främst fria manliga medborgare. Slavar eller personer födda i en annan ”polis” kunde inte bli medborgare. Demokrati innebar främst ansvar för sin egen polis.
Tiden gick. Det romerska imperiet uppstod. Begreppet ”populus” kom till. Medborgarskap erhölls genom födslorätt och senare, i Roms sista dagar, blev medborgarskap tillgängligt för nästan alla och förlorade därmed sin ursprungliga betydelse. Medborgarskap associerades inte längre med ansvar utan blev en nyckel till förmåner. Bysans, som övertog arvet från det fallna Rom, började ge medborgarskap baserat på kristendom, språkkunskap och skattebetalning. Det är uppenbart att personligt ansvar, enligt den klassiska demokratins förståelse i små atenska poliser, sköts åt sidan med staternas växande storlek.
Med historiens utveckling formades nationer. Här vill jag hänvisa till den kända representanten för Annalesskolan, den franske historikern Jacques Le Goff, som hävdade att nationer inte alltid formas utifrån språkliga eller geografiska principer. Snarare uppstår något som förenar människor, även med olika språk, till ett land. Och detta ”något” kallar vi värderingar. För oss européer är det demokratiska värderingar.
De senaste 200 åren har vi, åtminstone i Europa, lärt oss att respektera dessa värderingar, lägga till nya och förkasta anarkiska och irrelevanta. Genom att skydda friheter och rättigheter nådde vi 1900-talet, som skulle bli ”Guldåldern”, men istället blev blodigt. Och hur kan man då inte minnas Nietzsche med hans fras: ”Gud är död”. Människan, som kände sin allsmäktighet, beslutade att hon hade så många rättigheter att hon kunde besluta om öden för andra människor eller hela nationer. 1900-talets fasor skapade många reflektioner om rättigheter och mänskliga värderingar. Den tyske filosofen Adorno skrev till och med: ”Att skriva poesi efter Auschwitz är barbariskt. Och detta undergräver själva medvetenheten om varför det idag är omöjligt att skriva poesi.”
Det verkar som om dessa avlägsna händelser borde ha lärt oss alla för alltid. Men nej. Nu upplever vi en upprepning av 1930-talet: ett nytt blodigt krig, en våg av antisemitism som sveper över världen, radikala partiers seger i många europeiska länder. Till exempel i Österrike upprepade omröstningen till Europaparlamentet exakt omröstningen från 1930. Endast staden Graz blev ett undantag. Resten av distrikten upprepade det radikala valet från nästan ett sekel sedan.
Frågor uppstår: ”Är var och en av oss ansvarig för politiken i sitt land? Var slutar min frihet och min förståelse av demokratiska värderingar och var börjar min grannes eller motståndares territorium?”
Nyligen togs en bil till ett bötesområde i Tallinn. Dess ryske ägare var mycket upprörd över detta faktum och skrev ett långt inlägg om den växande ”fascismen” i Estland. Om hur hans nya finskregistrerade bil från 2022 togs till ett bötesområde på grund av Sankt Georgs band (som nu används av alla Z-patrioter i Ryssland). Med andra ord, hans rätt att ha en prorysk ståndpunkt kränktes.
Ska demokratin förhålla sig tolerant till öppet stöd för fascism?
Nej! Nej, säger jag: Vi måste försvara oss.
Å andra sidan: Kränker vi då yttrandefriheten? Det vore utan tvekan inte demokratiskt. Men drar vi inga gränser segrar en mycket aggressiv fascism över den toleranta demokratin.
Det är naturligtvis mycket svag is under fötterna. Men genom att inte ställa obekväma frågor och tysta problem gör vi dem djupare. Och vi måste söka svar redan idag.
Här kan du läsa fler kolumner av Olena Yefimenko.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.