Är det rätt att Rövarteatern och Ruisrock har samma regelverk?
ÅU berättade i går om Rövarteatern i Dalsbruk som övar in en nyskriven pjäs och siktar på premiär 18 juni.
Vi läser också om hur Åbo Svenska Teater ännu en gång skjuter upp premiären på Baskerville, teaterns storsatsning för våren, och inhiberar alla föreställningar fram till slutet av april. De båda sommarteatrarna i Åbo har tidigare meddelat att de inhiberar sommarens föreställningar.
Under onsdagen kom också besked om att en av de större rockfestivalerna i Finland, Rockfest i Tammerfors, inhiberas. Den skulle ha hållits i mitten av juni.
Ursprungligen skulle rockfesten ha hållits på ett nytt festivalområde intill Särkänniemi och kunnat ha en publik på 25 000, sen hade den flyttats till Ratina, som drar 10 000.
I ett land som för tillfället har samlingsbegränsningen max sex personer känns tanken på 10 000 personer i Ratina absurd. Samtidigt diskuterar regeringen begränsningar i folks rörelsefrihet i Helsingforsregionen och i Åbo. De begränsningarna skulle hur som helst bli både regionala och temporära, men det är någonting i den förhoppningsfulla planeringen av sommarevenemangen som haltar.
Även om det är tre månader till mitten av juni och fyra till juli, då Ruisrock ska hållas, känns sommarens stora festivaler osannolika. Det är lite som om de hörde hemma i något parallelluniversum.
Ruisrock har fortfarande fullt ös på sin sajt. Där finns artistpresentationer dag för dag för tredagarsfestivalen som är planerad till, 9 till 11 juli. Skulle Ruisrock kunna ordnas enligt tidigare modell kunde det betyda cirka 105 000 rockdiggare samlade, fördelat på de tre dagarna.
I fjol var det den 21 april som Ruisrocks inhiberade sommarens festival, och meddelade att den som köpt biljett kan använda den sommaren 2021 i stället. Det här var långt ifrån den enda arrangören som hellre använde verbet skjuta upp än inhibera.
Att beskedet ifjol dröjde så pass långt in i april var förståeligt; pandemins varaktighet hade inte alls etsat sig in i vår vardag då såsom nu. Ingen av oss kunde förra våren heller förstå att vi också inför sommaren 2021 skulle läsa och skriva om raden av uppskjutna eller inhiberade kulturevenemang. Bra så – det hade varit mycket tyngre att hantera, både för den som kände igen sig som arrangör eller som publik.
Faktum är ändå att alla stora festivaler och publikevenemang också den här sommaren ser ut att gå i stöpet.
Men ska det drabba också de små – och var drar man då gränsen?
Kan läget tills sommaren bli så mycket bättre att 50 eller till och med 500 får se samma föreställning av en pjäs eller njuta av samma konsert?
I sin debattartikel i dagens ÅU skriver kulturaktivisten Bosse Mellberg om de småskaliga evenemang där han själv är engagerad i Korpo. Hur ska det gå för dem?
I artikeln om Rövarteatern i Dalsbruk görs en jämförelse med förra sommaren, då begränsningen på 50 personer gjorde det möjligt att spela sommarteater. Hur blir det i år?
Det finns otaliga exempel på pyttesmå kulturaktörer som kan uträtta stordåd för folks välbefinnande. Många av dessa är utomhusevenemang som ordnas sommartid och i miljöer där det finns svängrum tillräckligt.
Men så kommer siffrorna emot en igen. I Åbo är incidensen nu över 400, i Egentliga Finland är den kring 250.
I mitten av förra sommaren låg incidensen i landet kring 1,1–1,7. Finland stängde gränser för inresor från länder som övergick 20. En incidens på 400 hade endast de ”värsta” länderna i Sydeuropa sommaren 2020.
Med dessa siffror i bakhuvudet kan det tyckas ansvarslöst att påstå att småskaliga kulturevenemang trots allt borde få ordnas i sommar. Men mycket går att ordna ansvarsfullt och korrekt, om man så vill. Munskydd är regel, avstånd går att ordna.
När Föli-bussarna inför begränsningar betyder det att det får finnas en passagerare i varje säte, ståplatser tillåts inte. Men teatrarna måste stänga trots att de bara sålde varannan eller var tredje stol.
Javisst, man vistas så mycket längre i en teatersalong än i bussen, men ingen kan ju veta i vilket skede passageraren bredvid dig nyser.
Det är förståeligt om kulturfältet känner motvind, även om det kämpas mot alla odds med virtuella konserter och andra alternativa sätt att håll ångan uppe.
Alla de som vet hur det kan se ut om 50 personer samlats för att swingen ljuder utanför Hjalmars i Korpo vet att man då tycker att oj, så mycket folk – men plats finns för ännu fler.
På gågatan i Åbo ses också 50 personer – med avstånd, munskydd och svängrum – men där är antalet inte avvikande från vardagen på något sätt.
Om vår vardag ser så olika ut är det kanske möjligt att låta det synas också i regelverket som kulturfältet ska rätta sig efter?
Att flytta på valet, att ändra vaccinationsordningen, att inkräkta på rörelsefriheten på olika sätt i olika regioner eller städer, allt det här görs motvilligt – man vill inte tumma på våra medborgerliga och lika rättigheter. Det är bra.
Ändå har pandemin gång efter annan visat oss att ingenting är som förr. Och just nu behöver vi hoppet om sommaren.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.