Förflytta dig till innehållet

Andras skit, och egen

ung kvinna ler mot kameran

Under den gångna sommaren har jag funderat en hel del på skit. Livet har nämligen försett mig med ansvaret för ett par semioffentliga toaletter.

Ansvar betyder i praktiken städning. Det är en nog så ögonöppnande syssla.

I boken ”Tid att städa” (2018) diskuterar genusvetaren och socialantropologen Fanny Ambjörnsson den vida spridda uppfattningen om att var och en ska ta hand om sin egen skit, och hur den bottnar i en syn på smutsen som privat.

Att blotta ett stökigt, smutsigt eller rentav skitigt hem är förknippat med skam. Att inte klara av att hålla rent runt sig är en form av misslyckande.

Men vems är skiten som landar i en offentlig toalett? När det skits i ett köpcenter, en restaurang eller en gästhamn?

När skiten sprayar sig kring stolens väggar som om röven var en uppochnervänd fontän? När den hamnar på ringen för att det kanske har varit bråttom och man har haft lite svårt med siktet? Eller när den uppträder i ränder på väggen kring toalettpappershållaren?

Är det den skitandes eller den städandes skit?

Eftersom jag under min korta karriär har upplevt samtliga ovan nämnda former av skit i flera repriser tycks den offentliga toalettens skit vara en mer allmän angelägenhet än hemmatoalettens. Lika skitig – det kan jag intyga – men uppenbarligen inte fullt så privat.

Hemma hos oss har åtminstone alla vuxna familjemedlemmar för vana att använda sig av toalettborsten.

I toaletterna jag har städat finns också toalettborstar. Antingen har alla besökare varit barn eller också är den allmänna toalettens toalettborste ett föremål som inte är till för den skitande personligen.

Här kan det vara på sin plats att komma med en bekännelse: Jag tar inte alltid hand om min egen skit. Jag anlitar regelbundet städhjälp hemma.

Jag är inget städproffs och verkligen ingen storstädare. Mina skötebarn till toaletter är hanterbart få och rimligt mycket besökta. Jag har tid att begrunda skitens yttringar när jag far fram med wc-ankan och min utkomst hänger inte på städandet.

När jag ögnar igenom det jag just skrivit – brasklapparna jag tydligen känner mig nödd att formulera – blir det än mer uppenbart hur laddat det här med skit är.

Jag bekänner att jag inte alltid mäktar med min egen skit, men berättar samtidigt att jag är privilegierad nog att kunna anlita städhjälp. Jag avslöjar att jag tar hand om andras skit, men berättar samtidigt att jag inte är tvungen att göra det.

Det är uppenbarligen viktigt för mig att betona. Som om jag behövde någon sorts avstånd till skiten trots allt.

Men det också sant. Jag är inte en i raden gulklädda städare som svepte ut ur Sverigebåtens vindlingar när vi skulle leta oss fram till vår hytt på semesterresan häromdagen.

Jag är inte tvungen att städa upp hela spektret av mänskliga utsöndringar under mindre än en timme, med en gruppledares hetsiga befallningar och otåliga passagerares demonstrativa suckar ringande i öronen.

Och om jag hade varit det hade jag knappast haft röst, lust och kraft att orda om det.

Nej. I allsköns ro gnor jag och sopar och funderar. På allt smutsen berättar om väder och vinddrag, om var fötter har varit, vad magar har ätit, hur kroppar är funtade.

Och på hur mycket skiten säger om oss människor, när vi skiter, när vi städar upp och när vi låter andra göra det.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter