Älskade, hatade jul
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Snart är den här, den fridfulla julen.
Då ska det vara lugn och ro och återhämtning. En ljus punkt i den mörkaste månaden.
Nuförtiden kan jag se fram emot jul, men förr, när barnen var små och bodde hemma, innebar december mer stress än vanligt. I december var det dags att kavla upp ärmarna. Det ska pyntas, planeras och köpas julklappar som sedan ska slås in. Det ska städas, planeras mat, köpas mat och tillreda mat. Man ska skicka julkort, gå på julfester och så behöver man ju bjuda över vännerna på glögg då det är vår tur i år.
Efter skilsmässan tillkom ännu en aspekt – logistik av barn och se till att alla var glada. Ingen skulle vara ledsen och behöva slitas mellan hushåll. Allt skulle fortfarande vara perfekt.
Härom veckan hittade vi ett gäng med underbara hemmafilmer från förr. Det var midsommar på Åland 1990 hos mamma och pappa när flickorna var små, min äldsta dotter Lisas 7 årskalas samma år och julafton år 2000 hemma hos oss på Åland med hela släkten på besök… Så underbart att se!
Samtidigt blev jag påmind om hur jag höll på! Jag sydde kläder till mina flickor, allt var hemmagjort, julbordet var helt perfekt och allt var påtänkt. När jag var yngre var jag hemmafru – jag ägnade all min tid åt mina barn. Men när de blev äldre och jag började jobba igen, så minskade man ju inte på arbetsbördan i hemmet. Allt bara plussades på!
Frågar jag min man så upplevde han inte alls samma stress som jag. Och först blev jag irriterad! Såklart han inte var stressad, jag skötte ju allt!! Men när jag sedan kritiskt granskade mitt påstående, började jag undra om det är hos mej problemet ligger?
Kommer ni ihåg krönikan jag skrev om hemmet? Det är samma fenomen som här. Kvinnor tar på sig ansvaret som projektledare. Vi har en plan och håller i detaljer.
Visst kan vår partner hjälpa till, men ofta under instruktion av oss. Lämnar vi över ansvaret på honom helt, så blir även det en stress, då vi inte fullt vågar lita på att partnern kommer uträtta uppgiften på det sätt vi vill. Någon detalj glöms säkert bort. Och så börjar vi lägga oss i och påminna och projektleda, vilket leder till en irriterad stämning och till sist blir det gräl, och ännu mera stress. (För helt ärligt, vem vill få en uppgift, och sedan bli ifrågasatt över HUR man gör det?)
Jag säger inte att det inte är jämnställt i hemmen idag, men jag är helt övertygad om att kvinnor ofta drar det tyngsta lasset och axlar projektledarrollen, men vi har även ett ansvar att avsäga oss den och ge alla en chans att lära sig ta ansvar och inse att saker och ting inte händer av sig själv. Har man glömt att köpa skinkan till jul, ja då får man också lösa det när problemet uppdagas.
Nu när jag har levt i över 60 år så tar jag det här med jul med ro. Det är kanske enkelt att säga när barnen är vuxna, men om jag hade haft mitt 30-åriga jag framför mig skulle jag sagt så här: Det absolut viktigaste är att vi spenderar tid tillsammans och att alla bidrar.
Det behöver inte vara 30 olika sorter på matbordet och 10 olika julklappar. Granen behöver inte vara perfekt och framför allt: DU BÄR INTE HELA ANSVARET!
Julen är en högtid för gemenskap, så låt alla vara delaktiga och bidra till julen på sitt sätt. Stressen stjäl magin med julen och ingen mår bra av att du vänder ut och in på dig. Vill du ha en perfekt jul är det närvaro och lugn och ro som räknas.
Och ja, innan jag glömmer – stressa inte över vad du äter i jul. Du kommer äta mer än du brukar, och det är okej. Du kanske kommer gå upp några kilo, men vad gör det? Det är en mörk tid vi befinner oss i, och det sista vi behöver är mer stress och press. Glädje, njutning och gemenskap får sätta punkt för 2020, och så välkomnar vi 2021 med de orden i hjärtat.
En stor ’God jul’-kram på er!
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.