”Alla är några förbannade möjliggörare”…
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
…utbrast en god vän efter att vi intervjuat chefer i en mängd företag om deras ledarskapstankar.
Ifall du är en dem som stöder och möjliggör för dina personal så är du inte ensam. Majoriteten av cheferna som jag diskuterat med i mitt arbete som forskare och företagare – i det här läget börjar det vara en avsevärd skara – berättar till mig hur de främst möjliggör sin personals arbete.
Ett så kallat coachande förhållningssätt till ledarskap verkar vara, och har varit redan länge, mode.
Hur ofta det här sättet faktiskt förverkligas är en diskussion för sig. Jag vill lyfta fram ett annat problem med trenden: det finns faktiskt människor som behöver klara och tydliga direktiv och de är inte få.
Vi känner alla någon som inte gör någonting innan han eller hon blir tillsagd – ni vet den där typen som sitter och glor på sin telefon när man själv är knädjupt i ni-vet-vad.
Det här är också framträdande i den finska värderingsprofilen. Den visar en uppenbar spänning mellan just de här gängen, de proaktiva och de reaktiva.
Å ena sidan uppskattar vi självstyre mycket, å andra sidan har vi ett starkt behov av trygghet och en stark uppskattning av regler.
Det betyder att vi grovt sätt kan delas mellan dem som uppskattar förutsägbarhet och dem som uppskattar variation, det reaktiva och det proaktiva.
Ändå trummar vi för självstyrande och modeller som åtminstone påstås möjliggöra det. Ni kanske ser en viss diskrepans mellan ledarskapstrenden och realiteten?
Det är orealistiskt att ett sätt att styra en grupp eller organisation är det rätta. Vi måste beakta den mångfald av attityder och värderingar som existerar i våra organisationer.
Att vara coachande är säkert bra för en del personal, men det finns en viss trygghet och bekvämlighet med klara besked och instruktioner – något som en ledarskapsmodell som baserar sig på personalens självstyrande inte uppfyller lika naturligt.
Vad har hänt med det gamla hederliga situationsbetingade ledandet? Varför har vi plötsligt (igen) gett oss in i en trend där vi förväntar oss att personalen är självgående och att chefens främsta roll är att stöda denna person?
Visst, stöd er personal, men ta i beaktande den person ni har framför er och de uppgifter ni vill att denne utför. Desto större diskrepans det är mellan ditt ledande och den person du har framför dig, desto mindre sannolikt är det att du eller din personal är framgångsrik.
Vad jag nu efterlyser är lite kritisk reflektion kring ledarskapstrender. Det gäller såväl inom små team, större organisationer, projekt- och företagschefer, rektorer och professorer.
Alla som har inflytande över en grupp människor och ansvarar för den omgivning de arbetar i bör reflektera över vad personen framför er uppskattar, föra en dialog med personen.
Tänk framförallt på att få fram huruvida personen uppskattar förutsägbarhet eller variation. Med det kommer du redan långt med tanke på att skapa en arbetskontext och ledarskapsmodell som passar denne.
När någonting skiter sig är det är alltid lätt att skylla på chefer, men lika lätt är det för chefer att skylla på personalen. Förmodligen är bägge delaktiga och att greppa den andras perspektiv kan vara svårt.
Vi har alla våra uppgifter och ett ansvar att samarbeta och uppnå förståelse. Några behöver få sina uppgifter bättre definierade än andra – det är en verklighet som inte konsulter och visionärer ändrar på.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.