Förflytta dig till innehållet

Adrian Pereras andra roman återknyter ett barn av 90-talsrecessionen med tafatta veckoslut med pappan

Adrian Perera skriver en prosa som tar risker, det är mycket välkommet inom vår litteratur där man ofta tittar många gånger åt alla håll innan man vågar språnget. Romanen ”Mamma” som utkom i fjol arbetade med språk (språket, språken) och hur det/de på olika sätt kan sabotera vår förståelse av varandra.
Språkhanteringen gestaltade den känsloförbistring som var ett av romanens motiv. I den nya romanen ”Pappa” försöker Perera inte göra om det tricket, det skulle också i så fall tappa för mycket av sin effekt. Men personkonstellationerna är de samma som i ”Mamma” – och de fanns redan i diktsviten ”White Monkey” som var författarens debut.

ung man med glasögon

Adrian Perera. Foto: Niklas Sandström


Nu faller ljuset mest på pappan, som är en medelålders finlandssvensk man, Reidar Gustafsson. Han har varit gift med Constance som kommer från Sri Lanka. Han är sjukpensionerad för ryggen, han äger lite skog. Han har en gammal mamma som behöver honom. Han får träffa sin son Anthony på veckosluten. Det är noga avtalat kring hämtning och avlämning, men hur det är blir det ändå mycket väntande i bilen och telefonerande om längden på besöket.
Pereras trumf (och triumf!) i ”Pappa” är den omsorgsfullt utarbetade dialogen. Den fungerar som i ett scendrama, människor säger något till synes oskyldigt som är kopplat till triviala göromål och livets måsten, men hur replikerna är placerade och vilket ljus de kastar på den talande är helt avgörande.
Perspektivet på pappan åstadkoms genom hans prat, det kan vara en jämn svada, någon gång höjer han rösten. Han är kanske som vilken man som helst, som vill och tänker göra det som behövs, han har haft otur bara – älgkrock, kraschat äktenskap, drömmar som inte blev av. Det verkar som om det bodde en kväst författare i honom.
Texten arbetar sig fram i korta sjok, ibland börjar den på något som ser ut som nytt kapitel, med datum och en kort dagboksanteckning av Reidar, oftast från en lördag när sonen är på besök. Den är hållen i en isande kontrollerad stil (man kan få farlighetsvibbar av det!). Texten efteråt låter oss se in i vad som utspelade sig.
Reidar kan ses som en hygglig och jovialisk man. Han frågar alltid om mamman behöver något från butiken, han skulle säkert säga att han ställde upp för sin ex-fru, om någon frågade. Men han har svårt att hålla sig samlad. Han skriker åt sin mor, han blir tokig av att Constance inte kan använda presens när hon talar svenska.
Övertramp, vem har inte begått sådana? Men sonen är för det mesta tyst i faderns sällskap, det beror förmodligen på att Reidars tal inte är så kommunikativt, mer som en manifestation av Reidar. Ingen åttaåring kan knäcka det. Det är skickligt gestaltat av författaren.
I romanens mitt finns en belysande episod. Reidar: ”Vill du ha mer ärtsoppa? Va? Lite till vill du ha. Visste du att mamma din har hittat en ny karl? Hon säger att hon har en ny. Inte har du träffat honom?”
Ingenstans har framgått att Constance skulle sällskapa, men Reidar behöver inte mycket för att dra slutsatser, det räcker förmodligen med en kommentar av moderns kafferepsväninnor, som suger all sötma de kan ur sina tanklösa spekulationer. Mamman har inget till övers för den tidigare svärdottern, ingen är okunnig om det.
Det kusliga är att ingenting av vad som sägs verkar vara utanför det trovärdigas sfär, kanske har vi redan hört ganska många av replikerna. Särskilt dem där en vuxen frågar ett barn vad det vill, bara för att sekunden efteråt själv slå fast vad barnet måste. Och att pumpa ett barn på information om en frånvarande förälder, hur grymt är inte det!
Otryggheten som var ledmotivet i ”Mamma” återkommer i en ny tonart, aggressiviteten som Reidar har en oroväckande kort väg till. Det finns flera exempel på den, utanför dialogen. Lynnigheten gör helhetsscenariot mörkare. Vi minns utgångspunkten i ”Mamma”: 90-talets recession, liten ort med få arbetstillfällen, ingen integration av utlandsfödda.
Också om kärlek skulle finns – eller fanns – underminerar de här destruktiva bitarna familjerelationerna. Och Reidars drill med frågor och svar, ”Vems pojke är du? Du är pappas pojke!”, som kan tolkas som om det tog avstamp i en öm känsla, blir också något possessivt, eller en markering mot pojkens mamma.
Varje situation går att avläsa på många vis. ”Pappa” är också en roman som man får mest ut av om man läst ”Mamma”, och läsare i dag har säkert inget emot en sådan utgångspunkt. Läst för sig kan man känna att historien borde få något slag av vändpunkt. Att sådan inte finns är också ett slags poäng.
Men Perera visar tydligare än i den förra romanen, på vilka avgrunder som kan öppna sig i vardagen, på grund av människornas handlingar och tafatthet och underlåtenhet, på grund av omständigheter för stora för en enda att greppa. Fastän strikt inriktad på enskildheter känns ”Pappa” också representativ.
Och kommen så långt börjar jag skämmas för att jag hängt ut romanpersonen Reidar, visat honom för liten medkänsla. Om någon är barn av sin tid är det väl han. Men också den skammen tycker jag romanen ger plats för.

Pappa
av Adrian Perera
Omslag och grafisk form: Tom Backström
Förlaget, 2020
203 s.

Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *