Åboland större och starkare än Åbo
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Skärgårdens avfolkning. Ett skrämmande scenario som skymtat i vår planering, och i verkligheten, i hundra år. Det oförlåtande livet i skärgården driver människorna till fastlandet. Hemman förfaller och bryggor murknar bort.
Men nu blir det tvärtom. Ser man 50 år framåt i tiden finns det bara en möjlig trend. Folk vill bo vid havet. Så är det i hela världen. Hav betyder frihet, umgänge, åsiktsutbyte och kommers – och därmed jämlikhet för dem som bor där. Folk gillar jämlikhet.
Teknikens vinningar bringar komfort allt längre ut i havsbandet. Det som traditionellt var hårt för skäriborna börja bli lätt för sommargästerna.
Ändringar i hur vi arbetar möjliggör distansarbete för en allt större del av befolkningen. Också om skolor och sjukhus just nu koncentreras till större centrala enheter är det helt möjligt att vi snart börjar se en motsatt trend där små enheter vinner.
Det som drog oss till städerna under 1900-talet drar oss till vattenomgärdade områden på 2000- och 2100-talen. Det bor 450 miljoner människor i EU. Många av dem vill bo vid vatten och en stor del har råd till det.
Bor man i Åboland tycker man väl att Åbo är knutpunkten. Det stora stället där allt händer. Men också detta kommer att slå bakut. Städer med täta kvarter kan förvisso alltid försvara sin position som knutpunkter. Men förskingringen blir allt starkare.
Åbo kan bli det museum de moderna kranskommunerna gärna har som granne. Vi bor utanför i sköna skärgårds- och trädgårdsområden. När vi vill fira eller vara kulturella åker vi in till sta’n. Men vi behöver inte åka dit för den bästa maten, de bästa inköpen eller de största affärsmöjligheterna. Vårt leverne är digitalt och lokalt.
De stora trenderna i samhället pekar ditåt. Distansarbete blir vanligare, och detta gynnar förskingringen. Uppskattning av naturliga råvaror för mat driver folk ut till landsorten. Barnfamiljers vilja att bo i lugna och trygga samhällen gynnar utflyttningen. De åldrandes tycken och köpkraft leder till mer utspridda samhällen. Det är skönt att bo på landet när man uppnått allt i sin karriär.
Lika mycket som det finns sug till tätorter med mycket action finns det sug ut från dem till områden där det är mindre hektiskt. För många blir det olika orter i olika skeden av livet. Yngst och äldst vill bo på landet. I mitten av livet vill man vara med om kapplöpningen i staden.
I takt med dessa förändringar får Åbos kranskommuner nya roller. Kustö blir som Granö-Lövö i Helsingfors, och Pargas blir som ett Drumsö. Det talas om att Drumsö hyste ett stort scoutläger ännu på 50-talet! Men i dag är Drumsö helt urbant. Nagu blir kanske ett Brändö och Korpo ett Sveaborg. Houtskär är kanske Sandhamn och Iniö är kanske Villinge.
Ingen jämförelse är någonsin helt exakt. Men i takt med bättre och snabbare vägnät binds Åbolands skärgård ihop på ett sätt som vi kanske inte funderat på tidigare. Erstan blir för Åboland det Tölöviken är för Helsingfors. Man kunde dra liknande paralleler till New York City som består av ett antal öar som i begynnelsen var natursköna och glest bebodda.
Det fina är att folk dras till skärgården. Det svåra kommer att bli balanseringen av rättigheter och prioriteter. I något skede kommer vi att tycka att det finns för många människor i Åboland.
Möjligheterna finns till vidare utveckling, bara servicen i liten skala fås fungerande. Senaste vinter var mycket fler ute i skärgården under vintern. Menföret förblir en begränsning för öar utan bro och kräver säkert lösningar för leveranser och hälsoservice.
I Helsingfors blir frågan om Vårdö blir ett nytt Granö-Lövö med broar…