Förflytta dig till innehållet

Åbo behöver bygga mer grönblått – tätt och högt är inte det entydigt smartaste

Tiden kan redan ha sprungit förbi den typ av stadsplanering som till exempel området kring Kuppis station representerar. Att bygga högt och tätt betraktas inte längre som det framstegsvänligaste.

Den urbana stämning som skapas av effektivt asfalterade ytor signalerar istället förgången tid.

Barcelona bygger om en tredjedel av sina gator till parker. I Paris planterar man 170 000 nya träd samtidigt som man befriar nya områden från biltrafik.

Den lilla staden Arnhem i Holland väcker globalt intresse för sin målsättning att riva 10 procent av stadsområdets belagda yta: onödig asfalt ska bort.

Det riktigt moderna är numera klimathållbar stadsplanering. Att förutse hur staden ska tackla extremvädret.

Åbo har ett ambitiöst klimatprogram. Målet är klimatneutralitet år 2029 och hittills avancerar staden i rätt god takt.

Ett klimatprogram består av många lager. Också i Åbo stad fäster man uppmärksamhet vid hur staden byggs och växer.

Vad är mest energieffektivt? Byggs det hållbart med tanke på en förändrad väderlek?

Frågan om dagvatten har i Åbo fått stor uppmärksamhet. Men dagvattenhantering handlar inte enbart om vem som ska betala för den. Dagvattnet blir ett allt större gissel vid ökad nederbörd. Hur hanteras dagvattnet överhuvudtaget, om asfalten breder ut sig?

Åbo behöver obebyggda ytor som har kapacitet att binda vatten vid till exempel störtregn.

På 1990-talet blev tätt byggande en ideologi inom stadsplaneringen. Det förtätade sågs som en energieffektiv triumf.

Följden blev bland annat ett uppsving för allt högre byggande, spåren syns också i Åbo.

I dag granskar man energieffektivitet ur ett bredare perspektiv. Riktigt höga hus inklämda på små tomter är inte längre ett entydigt ideal. I så kallade tornhus är elförbrukningen proportionerligt större än i lägre hus.

Stadsplanerarna har lärt sig mera om hur tätbebyggda kvarter påverkas av till exempel värmeböljor; de blir kokande koncentrat som kräver nedkylning.

I städer som bygger med ett längre perspektiv än de närmaste kvartalsrapporterna använder man sig av en så kallad grönblåkoefficient. Den mäter hur mycket växtlighet som finns/planeras i anslutning till tänkta byggen och hur mycket växtligheten, ytorna och eventuella dagvattenkonstruktioner hanterar nederbörd.

Också Åbo, liksom de flesta andra stora finländska städer, använder sig av en grönblåkoefficient. Åtminstone på pappret: I stadens klimatrapport konstateras att den behandlas styvmoderligt. För lite resurser läggs på att förankra grönblåkoefficienten i stadsplaneringen.

I samma rapport konstateras att bibehållandet av så kallade ekologiska korridorer riskeras att glömmas bort då det byggs i staden. Området mellan bland annat Domkyrkan och Hallisforsen lyfts fram som en ekologisk korridor, viktig också för biodiversiteten i staden.

Att protestera mot att parker får ge vika för asfalt och betong kan inte längre avfärdas som ett idealistiskt stoppande av den så kallade utvecklingen.

I stället behövs ännu mer av det gröna.

För ett par år sedan stred Miljö- och planläggningsnämnden i Åbo om kravet på att bygga så kallade ”gröna tak” på nybyggena på Åbo energis tomt på Slottsgatan. Kravet godkändes till sist.

I globala klimatföregångaren Arnhem i Holland stöder man generöst privata grönanläggningsprojekt, bland dem gröna tak också på privatbostäder.

Högklassig gröneffektivitet är slagordet. Att fälla träd och bebygga parker är gammalmodigt.

Kvadratmeterpriserna stiger utanför Åbo absoluta centrum.
Det byggs nytt och det byggs till.

Då det attraktiva Kakolaområdet planerades och byggloven delades ut höjdes röster mot kvantiteten. Varje kvadratmeter skulle utnyttjas så effektivt som möjligt. Men samtidigt blir de oplanerade och orörda rummen i staden allt färre. Också Korpolaisbacken naggas i kanterna av tillbyggnadstakten längs Varvsstranden.

Att ta grönblåkoefficienten i bättre användning befrämjar också den stadsmiljö som är vår gemensamma.

Låter vi skenet bedra då vi mäter graden av modernitet?
Gamla trähusområdet Port Arthur är lika effektiv användning av boyta som höghusområdet i Runosbacken, säger arkitekten Harri Hautajärvi (HS 24.4 2021). Tät bebyggelse behöver inte vara detsamma som höga hus.

Att ge plats för gröna ytor är att anpassa sig till klimatförändringen. Grönområden ger staden svalka, suger åt sig dagvatten, binder koldioxid och förbättrar luftkvaliteten.

Åbobornas trafikvanor är den största utmaningen då stadens klimatprogram nu gått in i 2020-talets första årtionde. Inom uppvärmning och energi har vi lyckats bra. Den kommande striden gäller trafikutsläppen.

För en status som föregångare både i klimatarbete och stadsbornas trivsel behövs dock också ett mer grönblått tänk. Det är att hoppas att till exempel nybyggena av 170 bostäder för 500 personer i Samppalinna-parken visar vägen.

Att fälla träd och bebygga parker är gammalmodigt.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter